Danseglädje som verkligen når ut

Alvin Ailey American Dance Theater sprudlade av förnyad ungdomlig energi på premiärkvällen av sitt 13:e gästspel i Tivolis koncertsal i Köpenhamn.
Vilken medryckande energi och utstrålning har inte dessa dansare. Man blir helt omtumlad som åskådare av Alvin Ailey American Dance Theater. När kompaniet härom veckan inledde sitt 13:e gästspel i Tivoli väckte redan det första verket Love Stories hänförande skrik och applåder.
Sedan det senaste besöket år 2009 har kompaniet inte bara fått en ny konstnärlig ledare, Robert Battle. Nästan hälften av de totalt 30 dansarna är också nya unga namn. Den nya ungdoliga geisten och energin märks verkligen.
Som inledande verk är Love Stories från 2004, som vi tidigare har sett här hemma ytterst väl valt. Det är nämligen koreograferat i samarbete mellan den tidigare konstnäriliga ledaren, Judith Jamison, den nuvarande Robert Battle och hip-hop-pionjären Rennie Harris. Stilistiskt famnar det brett med referenser till många olika kulturer och är som en avspegling av allt som Alvin Ailey American Dance Theater står för. Samtidigt hyllar verket både dansen i träningsstudion, i vänners lag och tävlan sinsemellan, men visar även på den helt grundläggande glädjen av att röra sig till musik.
Robert Battles egentliga genombrottsverk som koreograf är solot Takademe från 1999. Denna lilla pärla till koreografi, som lustigt och raffinerat blandar afrikansk och indisk inspirerade steg till Sheila Chandras distinkta khatk-rytmer blev utsökt dansat av Kirven James Boyd, som utan problem åstadkom fantastiskt höga språng i luften.
En helt annan våldsam maskulin energi finns i Battles The Hunt för sex män, som likt en flock vilda gladiatorer kastar sg ut i en kraftfull rituellt inspirerad dans till häftiga trumrytmer från Les Tambours du Bronx. Ett sällsynt kraftfullt verk.
Som alltid slutar alla förestillinger på Tivoli med Alvin Aileys udödliga mästerverk Revelations. Det är härligt att se hur de nya unga dansarna tllsammans med de mer garvade äldre lyckas förlösa det starkt känsloladdade verket på ett djupt innerligt vis. Ännu än gång lyckas detta kompaniatt nå en enda in i hjärterötterna och slutligen lyckades de få hela publiken att i stående applåd klappa med i rytmen till slutnumret Rocka my soul.

Vibeke Wern