Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Bländande och brutna löften

2012-09-21

Fakta:

Namn: Den gyldne hane
Koreografi: Alekseij Ratmanskij
Ensemble: Den Kgl Ballet
Plats: Operaen, Store scene, Köpenhamn

Man sugs in i en förtrollande färgprakt i Aleksej Ratmanskijs nya och mycket ryska sagobalett Den gyldne hane eller Den gyllene tuppen. Inte bara genom scenografins och kostymernas folkloristiskt
inspirerade färgpalett. Men också genom Rimskij-Korsakovs flotta, färgrika musik, vars eldiga och orientaliska klanger hjälper till att berätta historien om den glupske Tsar Dodon, som dräps av Den gyllene tuppen för att han bländad av Drottningen av Shemakhan svikit sina löften.
Ursprungligen komponerade Rimskij-Korsakov sin musik som en satirisk opera efter Pusjkins saga Den gyllrnr tuppen. Sen omformade det legendariska Ballets Russes Den gyllene tuppen till en opera-balett och sen till en ren balett. Det är de två Ballets Russes-uppsättningaena från 1914 och 1937, som nu utgör grundvalen för Den Kongelige Ballets
version av Den gyllene tuppen, som i hög grad kan ses som en hyllning till Ballets Russes, men också är ett prov på att göra en balett som både passar för barn och vuxna.
Richard Hudsons scenografi och kostymer är nästan uteslutande flotta kopior av Natalia Goncharovas ursprungliga färgstrålande praktfulla design, mens Alekseij Ratmanskij blandar steg från Mikhail Fokins
ursprungliga koreografier med egna humoristiska og folkloristiska steg.
Precis som hos Ballets Russes bärs handlingen till stor del av mimik och karaktärsdans, och de enda tåspetsrallerna är Den gyllene tuppen och Drottningen av Shemakhan.
I titelrollen var Lena-Marie Gruber till premiären kokett i både sina mekaniska och snabbt snurrande rörelser, som den gyllne tuppen som kan vädra när det är far å färde. Som drottningen av Shemakhan är Gudrun Bojesen med sina böljande armar sensuell och förförande i sin orientalskt inspirerade dans.
Härlig är Thomas Lund som den klumpiga och narraktiga tsaren, som lätt blir het på gröten, och inte håller sitt löfte om att infria vilken önskan som helst från Astrologen, som i början av baletten förärar tsaren Den gyllene tuppen. Cédric Lambrette i karaktär som Astrologen med de magiska händerna är starkt tolkad, och han sätter likt en
politisk spindoktor, igång hela spelet.
Poul-Erik Hesselkilde och Lis Jeppesen är hârliga som respektive General Polkan och tsarens hushållerska, som under spelets gång sköljer ner ett par glas vodka och i de mer dansanta rollerna som tsarens två söner skapar Ulrik Birkkjær och Gregory Dean goda karakterer.
Problemet med Den gyllene tuppen är själva sagan, som i Ryssland varje unge känner till och som Rimskij-Korsakov på sin tid gav en aktuel politisk poäng. Samma historiske klangbotten har självklart inte Den Gyllene tuppen hos en dansk publik, som istället ser det hela som en tragikomisk fabel över en maktfullkomlig människa som fåt plikta för sina felsteg. Moralen lyder, man ska stå vid sitt ord, men man kan ju avnjuta baletten likväl för sin bländande bildkonst som för sin musik
och dans.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser