Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Svart kommedi i strålande färger

2012-09-17

Fakta:

Namn: Den gyldene hane , Den gyllene tuppen
Koreografi: Alekseij Ratmanskij efter Fokins uppsättningar 1914 och 1937
Musik: Nikolaij Rimskij Korsakov
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Operaen, Köpenhamn

En dum och lat tsar som mest är intresserad av att sova, supa och att ägna sig åt horeri står i centrum för Aleksandr Pusjkins verssaga Den gyldene hane, eller Den gyllene tuppen, från 1834. Tsaren sänder sina söner i krig, och bekymrar sig inte särskilt mycket över att de dör, för han bryr sig mer om drottningen Shemakhan – luftens dotter. Tsaren sviker alla sina löften och ideal och inte minst sitt eget land. Det huvud på vilket hans gyllene krona vilar är ekande tomt, han tänker istället med vad han har mellan benen.
Genom att packa in sin systemkritiska historia i sagoform undkom Pusjkin samtidens stränga censur, men lika tursam var inte Nikolaj Rimskij-Korsakov när han komponerade en opera om Pusjkins saga år 1907. Tsar Nikolaj ll förbjöd operan på direkten. När Michail Fokin skapade Den gyllene tuppen som en kombination av balett och opera för Djagilevs Ballets Russes på Parisoperan 1914, blev den likaså stoppad. Märkligt nog av Rimskij-Korsakovs änka, som inte brydde sig om föreställningen och hon förbjöd Djagilev att uppföra verket. Först år 1937 lyckades Fokin skapa en version av Den gyllene tuppen, som överlevde utifrån kommande angrepp. Det var en ren balettversion, och den är Alekseij Ratmanskij mycket inspirerad av i sin tolkning av Den gyllene tuppen. Hans version blir knappast heller stoppad av demagogiska makthavare. Men det som kan stoppa Aleksej Ratmanskijs succe med den här baletten är kanske den moderna publiken. Scenografin och kostymernas många glada färger till trots vilar det något väldigt trist och bedagat över den väldigt mimiska baletten, som förmodligen skulle tråka ut en yngre publik.
Den ryska avantgardkonstnären Natalja Goncharova (1881-1962) skapade scenografin och kostymerna till Michail Fokins originalversion av Den gyllene tuppen 1914, en scenografi som hon reviderade till nyuppsättningen i 1937 med Ballet Russe de Monte Carlo. Brittiske Richard Hudson har kreereat scenografi och kostymer till Ratmanskijs Den gyllene tuppen. Han är inspirerad av Goncharova, vars naiva och färgrika stil han i det närmaste kopierar, så till den grad att man känner sig förflyttad till den gyllene Ballets Russes-tiden och dess dyrkan av rysk folklor. Det är fascinerande och överväldigande på ett härligt sätt att uppleva Richard Hudsons Goncharova-stil med de skarpa varma färgerna och mönstren från den ryska folkloren. Det är som en glad och färgrik tidskapsel som man plötsligt har hamnat i. Den nostalgiska scenografin med dito kostymer er styrkan i baletten, som inte bjuder på särskilt mycket dans, men som redan har nämnts på mimkonst.
Det är mestadels Den gyllene tuppen själv som dansar. Med kantiga och hackiga rörelser gestaltar Lena-Maria Gruber föredömligt tuppen, som försöker varna tsar Dodon för den angripande fienden. Hon tillför liv i de gyllene fjädrarna när hon fladdrar med armarna. Cédric Lambrette skapar attraktiv mystik med sitt teleskop och sin fladdrande kappa, som lyser som en klar och vacker stjärnhimmel. Tsar Dodons söner dansas med smittande humor av Gregory Dean och Ulrik Birkkjær, två käcka och spralliga stridstuppar som ändar med att dräpa varandra istället för fienden. Arvingarna till tronen är alltså lika så udugliga och dumma som deras far. Synd är det, att Thomas Lund, den stora mimikern i Den Kongelige Ballet, har fått så lite material att arbeta med. Hans parti som Tsar Dodon är lite tråkigt han vältrar sig bara runt och verkar helt korkad mest hela tiden. Hans liderlighet symboliseras av ett tält, som skjuter upp som en röd fallos, men annars så lyckas det inte Alekseij Ratmanskij att få särskilt mycket ut av Tsar Dodons löjeväckande dumhet, ynkliga feghet och jakt efter flickor. När en huvudroll som Tsar Dodons är alltför statisk, så tappas hela baletten på energi. Men sedd med danshistoriska glasögon, så är Aleksej Ratmanskijs Den gyllene tuppen en spännande scenisk upplevelse. Det är nästan som att få uppleva Ballets Russes-guldålder från f¨rsta parkett. Det är som att se ett dammigt museum levandegjort. Historien om en oduglig makthavare som bara fokuserar på att tillfredställa sina egna behov är ju ständigt aktuell. Bättre historieundervisning finns inte att få.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser