Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Passionens aspekter

2012-09-10

Fakta:

Namn: Passion
Koreografi: Sasha Waltz
Musik: Pascal Dusapin
Plats: La Monnaie, Bryssel

Kring temat Lui, Lei e Gli Altri (Han, Hon och de Andra) handlar Pascal Dusapins opera Passion som Sasha Waltz koreograferat. Ett samarbete som de utvecklat sedan starten med operan Medea.
I den här föreställningen har de kommit ett steg närmare genom att integrera dansarna och de båda sångsolisterna – Lui och Lei – i koreografin. Dessa har getts fritt utrymme att själva arbeta fram sin egen rörelsevokabulär för att sedan integreras med dansarna. Avsikten är att på detta sätt skapa en ny form av opera där musik, sång, text och dans utgör en helhet, ett slags totalkonstverk. En ny slags diversifierad dialog som emotionellt kan väcka publiken till starkare inlevelse och förståelse av verket.
Detta bygger på myten om Orfeus och Eurydike. Dusapin har låtit sig inspireras av Claudio Monteverdis opera Orfeo där den stora mängden instrument från träorglar till lutor, basuner och trumpeter skulle ge verket dess klangliga omväxling och uttrycksmässiga intensitet. Dusapin, en av den nutida musikens mest omtyckta kompositörer, arbetar utifrån liknande premisser. Han kallar den för en Kammaropera som utan att benhårt följa det libretto som han dessutom själv skrivit, låter de olika instrumentalisterna, alla med sina olika instrument, ibland komma upp på scenen och liksom kören blanda sig med de andra performerna på scenen.
Eftersom vi alla känner myten låter kompositören musiken och dansen i stället väcka publikens sinnesrörelser. Texten är på Monteverdis språk, italienska eftersom det språkets melodik skapar en klangfärg som också bäst passar detta verks intensitet.
Musiken, sången, varje nyans i orden skapar en slags musikalitet som avsätter sig i dansen som ges en egen musikalitet genom att allt interferera. Ibland verkar det som om dansarna och sångsolisterna bytt roller.
Spännande är att se hur Sasha Waltz tagit sig an verket. Dusapin har tecknat en skiss som vi i publiken får ta del av i programhäftet där han visar på korrelationen mellan de olika rörelserna som den passionerade handlingen framtvingar och relationen till hans eget partitur.Trots att Waltz har haft fria händer för koreografin har hon uppenbarligen också hållit sig till denna skiss.
Mest intressant är att sångsolisterna både sjunger och dansar och blandar sig med dansarna som utgör vad kompositören här kallar Gli altri (De andra). Alla de andra som lite på avstånd följer det älskande parets tragiska historia. Alla dessa är dansare och visar i form av solon och duetter med sina improviserade rörelser olika sidor av passionen. Fantasier som de delar med Lui och Lei. Ibland förvandlar de sig till Orfeuselegendens orm. Ett gripande ögonblick som framtvingar en känsla av hur hotade vi alla är från alla håll och hur vi alla kämpar för att överleva.
Eftersom Waltz liksom Dusapin mera arbetar utifrån bilder som bygger på kroppens egen uttryckskraft snarare än på ren tolkning av text och konkret musikalisk tolkning känns verket som ett lyckokast. En ny form av musikteater där dansen inte bara sätter rörelsen utan också ges nya oanade utvecklingsmöjligheter.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser