Färgstarkt från Sankt Petersburg

Sagan Den lilla puckleryggiga hästen skrevs runt 1800-talets mitt av Peter Jersjov, samtida med Pusjkin. Det är en konstsaga som avvänder byggstenar från folksagan och berättar om yngste sonen i en bondfamilj, Ivan, som drar ut på prövningar i världen. Han får magiska hjälpmedel: en fjäder från Eldfågeln och troget sällskap av en puckelryggig liten häst som hjälper honom ur knipor. Till slut kan han få den tsar-prinsessa han älskar högt och rent.
Sagan har tonsatts och dansats ett par gånger under 1800-talet, däribland med koreografi av Petipa (bl a Svansjöns koreograf) på Marinskijteatern i St Petersburg 1895. Rodion Sjtjedrin komponerade sin version när han var helt ung och fortfarande gick på musikkonservatoriet i Moskva, den uruppfördes 1955. Nu har den fått ny koreografi av Alexej Ratmanskij, en av vår tids mest kända ryska dansnamn. Ratmanskij är dansare, men började så småningom koreografera och arbetar just nu vid American Ballet Theatre, där han senast i år gjort en Eldfågeln.(Rantmanskij gjorde även en version av Eldfågeln för Kungliga Baletten i Stockholm 2002. Red. anm.)
Den produktion som gästar Östersjöfestivalen är stor och prunkande; jag räknar till 75 dansare på scenen. Sjtjredins musik är som en glad ask färgkritor, scenbilden proppad av brokiga referenser till Ryska baletten och Baksts scenografier och kostymer, framförallt till t Malevitj, men också några stänk Chagall. Koreografiskt är det showigt, med inplanerade avslut för varje scen för applåder. Omöjligt att inte grubbla över öst och väst; ungefär samtidigt som Sjtjredins musik skrevs West Side Story av Leonard Bernstein i New York. Dansens utveckling i västvärlden kunde inte, fick inte, en motsvarighet i öst – hur det kalla kriget drabbade olika konstformer är sannerligen ett kapitel för sig.
Klatschigt med flödande folklore har Sjtjedrin brett ut en dansmatta för Ratmanskij att översvämma med stora scener för kårdansare i fantasifulla kostymer. Koreografiskt är det mestadels enkelt, men havsfolkens dans är fin och inte så fastcementerad i könsstereotyper som mycket annat. Tsarprinsessan har också några läckra partier toppade med mim, Ivan har framförallt ett avslutande soloparti som känns lite mer eget koreografiskt.
Sjtjedrin, i 80-årsåldern, steg upp på scenen till applådtacket. I 60 år har han lyckats arbeta och skriva 120 opus, varav fem baletter, länge i strängaste repression under Sovjettiden. Han var aldrig partimedlem och blev politiskt aktiv under perestrojkan och hörde till de nya demokratiska krafterna i Ryssland. Tanken på förändringarna under hans livstid svindlar när man ser honom vänligt leende kasta sin ena blombukett ner i orkesterdiket till Marinskijs orkester som gjort hans musik fin rättvisa med Valerij Gergijev som dirigent. Spänstigt, glatt, nationalromantiskt.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 26 augusti

Margareta Sörenson