Nöjesfält, nycirkus och performance

Kvällen är sensommarljum och svart, torget packat med folk. Och högt över våra huvuden lyfter Voala med tolv dansanta luftakrobater i en jättemobil hängande i en luftkran som ser imponerande stabil ut. Mitt emellan nöjesfält, nycirkus och performance och associationerna rasslar genom tanken: de stora runda skärmarna som bildar snurrande tak över akrobaterna minner om Jean Tinguelys rörliga konstverk, spiralmönster och några småtak ser ut att vara målade med Mirò-knorr.
Tolv akrobater dinglar i lika, randiga trikåer. En av dem är utan tvivel en ledande figur, som inte riktigt kan låta bli att snurra lite mer och lite mer utåtriktat, fast uniformiteten är en estetik här. Grupperade om tre hänger artisterna i selar förbundna med varandra så att de kan höja och sänka sig i relation till de andra två i sin trio. Koreografin blir, förstås, begränsad, men man kan snurra i selarna, man kan bilda cirklar, trianglar, tolvfotingar och mycket annat. Samt kasta konfetti i glada färger och konfettiband. Rockbandet som medföljer jobbar med rök och ljus, tre intensivt arbetande tekniker kollar och fixar med linor och vajrar under mellanlandningarna.
Gruppen kommer från Argentina, vilket får mig att tänka på den sydamerikanska indiankulturen och dess förtjusning i höga pålar och balanskonster skyhögt ovan marken. Voala är numera baserad i Barcelona, men själva idén känns mer argentinsk. Överraskande cross-over-konst, kongenial med natt- och gatuliv när alla tolv har handlampor som glimmar i kapp med den stillsamma nordiska stjärnhimlen.

Publicerat i Expressen Kulturen Scenbloggen 15 augusti

Margareta Sörenson