Årets sista dans på Pantomimeteatret

När den övriga teatersäsongeb börjar sjunger Pantomimeteatret i Tivoli på sista versen – för den här sommaren vill säga. Under teaterns sista premiär för säsongen låter det som om Öresunds böljor rullar in över Tivoli, så mycket skvalpar och susar det på scenen. Men det är istället Storstrøms Kammerensemble, som spelar vattenmusik av Philip Glass till Paul James Rooneys verk Havets bevægelser (Havets rörelser). Paul James Rooney skildrar havets evigt böljande rörelser till Philip Glass repetitiva klanger, och dansarna ger uttryck för livet under och över vattenytan. Det är en härlig koreografi. Vi ser krusningar i vattnet, bubblor som stiger uppåt, vaggande vågor och strömmar som formliger för dansarna iväg i lugna rytmiska rörelser.. Havets yta illustreras av turkosfärgade silkestygersom dansarna får till att bölja och fladdra iväg över scenen. Det är kanske inte ett så uppfinningsrikt sceniskt grepp men det är fint med lite färg på den svarta scenen, som för övrigt saknar scenografi. Havets rörelser är vacker som en lugn och idyllisk skogsö, men långtifrån brusande och farlig som ett hav. Det är yndig nationalromantik iklädda moderna steg.
Programmets andra del är Marie Brolin-Tanis verk Seasons med musik av argentinske Astor Piazzolla. Iförda i tunna klänningar i varma färger är flickorna som hämtade från en dunkel tangorestaurant i Buenos Aires. Färdiga för festlig och flörtig dans. Förförande är de också när ett par kryper in i samma tröja samtidigt. En fin och skojig idé. Och det är vackert när en herre över sina egna skuldror griper tag i hoppande kolleger när de hoppar över honom, medan han böjer sig ner. Men det finns inte så mycket av sydamerikanskt tangotemprament över Seasons. Koreografin är lite för söt och puttinuttig för att kunna matcha Piazollas musikalska utmaningar
Paul James Rooney och Marie Brolin-Tani, som båda är välkända på Pantomimeteatret, har koreograferat sina verk speciellt för Tivolis scen, men för bägge verken gäller, att de saknar kraft att konkurrera med allt ståhejet på det omgivande nöjesfältet. När tetern inte kan bjuda på läcker ljusdesign eller en bländande scenografi krävs det extra mycket av koreografin och dansarna för att upprätthålla publikens uppmärksamhet i de livliga omgivninarna. Det lyckas inget av verken med. Både koreografin i Havets bevægelser och Seasons är lite för tam och innåtvänd. Särskilt i verket Seasons når inte de unga dansarna ut över rampen till publiken, som därför börjar lämna sina sittplatser under pågående föreställning. Man måste skruva upp alla slags volymknappar för att fånga publikens uppmärksamhet på Tivoli, annars är det bara enstaka passionerade fans som stannar upp och tittar på dansen. More is more – i alla fall på Tivoli.
Fakta

writing4you.com

Torben Kastrup