När allt brakar samman

Den ryske scenografen Dimitri Tcherniakov som också själv brukar ha hand om dekor och dräkter till sina ofta skandalomsusade operauppsättningar har nu också gästat Bryssels operascen. Som i de flesta andra av sina verk låter han denna opera Trubaduren (Il trovatore) med musik av Verdi utspelas under huis clos (inför lykta dörrar). Resultatet är en fusion av teater och opera där ett antal närstående personer träffas och gör upp om sitt gemensamma förflutna. Filmens värld känns heller inte avlägsen.
För att bättre nå in i själva kärnan av historien eliminerar han de oväsentliga rollerna, de som inte har någon direkt betydelse för handlingen. På detta sätt ges chansen för publiken att komma aktörerna närmare inpå livet samtidigt som den dramaturgiska och vokala delen ges större skärpa. Ingen kommer undan. Allt framträder i en realistisk dager vilket får operan att kännas dagsaktuell.
Il trovatore vars handling Verdi och hans librettoförfattare Cammarano och Bardare hämtat från en spansk 1400-talsberättelse utspelar sig i den här uppsättningen i ett nedslitet borgerligt hus från fin de siècle-tiden. De fem skickliga solisterna, vars dramatiska framföranden här sätts på extra prov genom att de hela operan igenom befinner sig inom ett och samma slutna rum lyckas med orkesterns och körens hjälp att locka fram det väsentliga i verket. Romantiken får träda i bakgrunden för en mera pessimistiskt betonad verklighet som känns mera angelägen idag än då Verdi skapade musiken till denna, ett av den romantiska operans huvudverk.
Tcherniakov har valt att bygga upp operan som ett rollspel, där var och en – alla känner varandra från barndomen och har gemensamma minnen som de antingen vill förtränga eller förvanska till deras egen fördel – ges sin egen huvudroll. I första tablån delas olika koder ut som var och en måste hålla sig till. Men redan i andra akten urartar det mesta. Samtliga verkar nära randen av psykiska sammanbrott alltmedan handlingen fortskrider utan att de kan stoppa den.
I andra akten går det ännu värre då greve Luna, en machoman med diktatoriska drag, dödar sin närmaste lakej för att brutalisera de andra på de mest sadistiska manér. Gestiken känns lika vild som greve Lunas vokala intensitet ( baryton ) vilket kommer att sätta sin prägel på de andras utspel. Alla råkar i bråk med varandra, de älskande börjar
slås, tjejen försöker försvinna in i ett kloster men hämtas tillbaks. Bäst står Azucena sig. Hon som tvingade sig till detta rollspel för att hämnas på sin egen mor som av misstag dödade hennes bror. Men ingen verkar vilja veta sanningen, eller möjligen försöker de bara förtränga den.
I slutscenen dör alla. Efter att ha skjutit ned sin rival, Manrico, som är förälskad i Leonora, samt Azucena genom en serie pistolskott dör greve Luna själv av hjärinfarkt när Azucena just innan hon skjuts avslöjar att Manrico är greve Lunas bror.
En opera som denna i nedbantad form kräver en extra insats av orkesterledaren som hela tiden måste ta hänsyn till den intensiva handlingen samtidigt som kören, som befinner sig i orkesterdiket, lyckas skapa den rätta stämningen utan att Verdis klangfulla musik tappar sin intensitet. Marc Minkowski lyckas med konststycket att hålla det hela samman utan att publiken tappar trådarna i denna så starkt nedbantade version av Trubaduren.

Ann Jonsson