Parkteatersommar för barnen i Stockholm

Splasch och stänk; Stockholms Parkteater, som hör till Stockholms Stadsteater, fyller 70 år. Programmet för stockholmarna och turister på besök är generöst och allt är gratis – det är inte illa. Det var stadsträdgårdsmästaren Holger Blom, Norr Mälarstrandspromenadens designer bland mycket annat, som tog initiativet till Parkteatern 1942. Inte minst för dansen är Parkteatern en viktig scen. Dansmånaden augusti i Vita Bergsparken på Söder brukar bjuda ett intressant program med både spets och bredd och lockar en stor publik. I ur och skur på plats med filtar och picknickkorgar.
För barnpubliken finns det åtskilligt under hela sommaren. En del är säkra kort, redan väl prövade uppsättningar som Dockteatern Tittuts Nu är vi gorillor låssas vi efter Barbro Lindgrens bok. Eller Marionetteatern/Stockholms Stadsteaters lilla Fågel, fisk och mittemllan, en animerad skapelseberättelse i en skottkärra som dras till förskolor och parker – av Kay Tinbäck du Rées som spelar själv i den enda – och interaktiva – rollen. Naturligtvis öppnade säsongen med parkens okrönta kung: Clownen Manne och den musikaliska föreställningen Ett rent nöje, redan med flera år på nacken men ständigt ny.
Annat är helt nyproducerat som Pantomimteaterns Plask, som spelas i några av de plaskdammar som finns kvar i Stockholm, vanligtvis i anslutning till Parkleken – en gång i tiden ett socialt närmast utopiskt socialt projekt med byggklossar och personal komplett, som drog studiebesök från när och fjärran. De plaskdammar som finns kvar är idag oftast renoverade och uppfyller helt andra krav på hygien än de gamla.
Pantomimteaterns Plask är ett blött minidrama i regi av Stalle Ahrreman, rutinerad mimare själv och allt oftare med regiuppdrag. Dramat har sin litenhet till trots två akter: först är de två mimaktriserna, Linn Bergstam och Micaela Gustafsson, jobbargubbar i blå overall, en dum och en besserwisser på klassiskt vis. I halvlek förvandlas de och dum och utskälld visar sig vara en vacker svan, medan smarta översittaren är en kväkande och knallgul anka. Det är både genomtänkt och överraskande på tjugo små minuter, mimiskt och dansant, skvättande och lustfyllt. Den rekommenderade åldersgruppen noll till tio år är nog lite för vid; två till sex, sju år är kanske mer adekvat. Men det är faktiskt roligt för vuxna också.

Mimkonsten har sina schabloner, men också sin styrka just i traditionens ramar. Ahrreman visar hur enkelheten kan rymma berättelser och tolkningsbarhet, vändningen till svan och anka är både visuellt kul men också något att grunna på. Samt en blinkning till gamle H C Andersen, som kanske leder till att man letar upp en sagosamling när man kommit hem. Eller till balettklassikern Svansjön, naturligtvis är det Tjajkovskijs smäktande tema för oboe som den vita svanen gnolar själv som ackompanjemang till sin dans.

Margareta Sörenson