Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Det privata rummet?

2012-06-14

Fakta:

Namn: Wunderkammer Soap 1-2, 5. Faust/Didon/Heró
Koreografi: Ricci/Forte
Ensemble: Andrea Pizzalis, Giuseppe Sartori, Barbara Caridi
Plats: A Space for Live Art: Trouble festival #8, Les Halles,/Hotel Bloom Brussels.
» http://www.aspaceforliveart.org/

Det italienska dramaturgradarparet ricci/forte besöker Trouble #8 med tre av totalt sju gjorda små samhällskritiska tablåer från 2009. Wunderkammer Soap har hämtat sitt material från Christopher Marlowes dramalyriska texter men framför allt från den alienerade samtiden, där Facebook, media och prylar fått ersätta den mänskliga och fysiska gemenskapen.
Tablåerna är indelade i olika rum, där varje rum motsvarar och innehåller en karaktär från Marlowe. I köket möter vi Faust iklädda vita skyddsdräkter upptryckta mot kaklet tio åt gången. Det är varmt, doftar starkt av oregano och överallt står plastankor, animefigurer, teddybjörnar, nappflaskor blandat med mat. En stor tv basunerar ut snabbklippta scener från realityshower samt hårdporr och ljudet mullrar ur dolda högtalare. Ljuset är ultraviolett och det är svårt att vara där och än värre blir det när det står klart för mig att det är en barnvagn som står där bak. Faust själv står vi spisen, iklädd lackstövlar, förkläde, hårdplast och simglasögon. En haltande, oroad pappafigur. Hackar maten. Steker. Vrider på spisen. Kastar mat på oss. Mat som han slutligen häller över sig själv bland annat.
I herrarnas toalett omgjort till badrum möter vi Didon, makalöst porträtterad av Giuseppe Sartori, som en bekräftelsehungrig Nicole Kidman wannabe. Tvättar, slipar sig själv med pensel, svampar och plastankor. Faller in och ut ur det psykotiska landskapet där allt mänskligt delas, förstörs och upprepas mot spegeln. Didon är så naken och ensam att det värker och det är inget som vattnet eller vår närvaro kan tvätta bort eller hjälpa.
I hotelrummet på Hotel Bloom möter vi så Hero. Väntande, uppgiven. Ingen Leander kommer för att dela denna nyårskväll. Mobilen ringer inte. Hon irrar ett tag och till slut så spricker ballongerna en och en. Hero tar livet av sig i badkaret med hjälp av plastpåsen från nyårsfruktkakan.
En flicka ur publiken lämnar denna starka scen. Vi står ju intryckta 12 stycken kring detta badkar och ser på. Hur kom vi hit? Ur högtalarna strömmar o Happy Day och det känns bara sorgligt allting. Den värld ricci/forte med hjälp av sina otroliga skådespelare och dansare försöker manifestera faller tillbaka på dem själva och den arbetsprocess varur verken är hämtade.
Så här tom, ensam och förvirrad är inte vår tid. Inte bara. Det finns kontraster, gränslinjer även här. Eller är vår ensamma värld inte längre vår? Wunderkammer betyder ju ett slags privat kabinett, en fysisk plats där vi samlar våra under och agerar ut det högst privata. Kan det vara så att denna plats nu gjorts offentlig? Ber att få återkomma på temat, mer fördjupat.

Karl Svantesson

Fler Recensioner

Annonser