Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

Livet måste gå vidare

2012-06-07

Fakta:

Namn: Afro-dites, Kaddu Jigeen!
Koreografi: koreografi,scenografi och kostym: Patrick Acogny och Germaine Acogny
Ensemble: compagnie: Jant-Bi Jigeen, Senegal
Plats: Grand Théâtre de Luxembourg
» http://www.theatres.lu

Germaine Acogny, en av pionjärerna i den moderna afrikanska dansen,
gästade nyligen Luxemburg för att visa sin senaste solo Songgok Yaakaar -Affronter l´espoir.
När jag träffar henne där berättar hon att hennes son Patrick Acogny nu övertagit ledningen av hennes dansskola Ecole des Sables (Sandskolan) i Senegal (Centre International de Danses Traditionnelles et Contemporaines Africaine).
– Mest för att jag skall få mer tid över att engagera mig för dansen i Senegal, säger hon. Sedan flera år tillbaks försöker jag få dansen att bli ett obligatoriskt skolämne. Jag är övertygad om att dansen kan ändra världen. Kroppen är ju den bästa kommunikationskällan och därför helt nödvändig för våra ungdomars utveckling. Det känns verkligen hoppfullt för vi har lyckats få flera privata mecenater att stödja oss
liksom den nya regeringen. Sen kommer jag självfallet också att fortsätta dansa och hjälpa till med att utveckla vår skola som har elever som kommer från hela den afrikanska kontinenten.
– Vi vill utveckla skolan att bli en mötesplats inte bara för dansen i Afrika utan vi vill också samarbeta med koreografer och dansare från hela världen. Vi har ju alla kroppen som uttrycksmedel och våra problem är alltmer gemensamma, tillägger hon.
Själv hann jag bara se Afro-Dites, Kaddu Jigeen! en färgstark och humoristisk föreställning med nio unga senegalesiska kvinnliga dansare. Det nya kompaniet med Patrick Acogny som konstnärlig ledare och koreograf har fått namnet Jant-Bi Jigeen och har enbart kvinnliga dansare. Till skillnad från alla Ecole des Sables andra
uppsättningar som bara har manliga dansare.
Alla dessa nio ”Afro-ditor” har så mycket att berätta om sin vardag att man har svårt att hänga med. Allt är lika färgstarkt och expressivt som humoristiskt och lekfullt i framställningen. Dansen känns lika levande som fylld av optimism trots de ofta mörka sidor den ger uttryck för. Kanske tar de vardagen lättare än oss eller är det månne vi själva som komplicerar det hela för oss.
Klädda i t-shirt och slimmade tights och med sina handväskor fullproppade dinglande på axlarna ser de lika lyckliga som hemlighetsfulla ut när de går runt på scenen och stolt slänger runt med sina väskor. Plötsligt plockar var och en fram en peruk. Alla olika modeller och med den nya peruken, solglasögon, lite hudkräm på kinderna och höga platåskor vinglar de sedan runt för att stunden efteråt byta till någon ny modern västerländsk modegrej. Kläderna verkar ett sätt för dem att ta sig bort från det traditionella samhället som hela tiden gör sig påmint.
När de haltar runt på en högklackad sko och slänger av sig perukerna och solglasögonen för att strax efter byta till traditionella bobo-klädnader så är det för att markera att gränserna mellan det traditionella och moderna känns mycket porösa i deras vardag.
Den västerländska modellen har blivit ett tecken på befrielse från allt det gamla som de tappert försöker befria sig ifrån men ändå hela tiden faller tillbaks i. En av dem smörjer in sig i kemiska produkter för att huden skall bli ljusare – en av de senaste modeflugorna i Senegal – medan de andra dansar en slags afrikansk dans som berättar om hur kvinnor också tidigare tillämpat monstruösa metoder för att ändra sina utseende.
Idag dör många kvinnor i Senegal av cancer genom att de på detta makabra sätt försöker få ljusare hud. Och vi som smörjer in vår egen hud för att inte bara skydda oss mot solens strålar utan lika mycket för att vi skall få den där riktiga mörka sommarloven, som den kemiska industrin lockar med lika mycket som TV och filmens förtrollande värld.
Tjejerna söker befästa sin nya identitet på alla upptänkliga sätt samtidigt som de blir bortgifta, får städa hela dagarna och föda en massa oönskade barn. När en av dem våldtas brister deras förtroende och de skakar av ursinne ut sin avsky mot männen som styr deras tillvaro ända in på bara skinnet. Med sina pärlhalsband som dinglar runt halsen, sina slimmade västerländska tights och erotiserande optimistiska rörelsevokabulär söker de nya vägar i en värld där männen fortfarande har makten över dem. Inte ens när deras söner söker sin framtid genom att fly ut över Atlanten till den europeiska kontinenten, många för att försvinna för alltid, verkar de tappa livslusten. Dansen – livet går vidare – som den här fascinerande föreställningen ville visa.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser