Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Förnyelse i Commedia dell’ arte-stil

2012-06-02

Fakta:

Namn: Triplex, A Time There was
Koreografi: Tim Rushton och Michael Corders
Ensemble: Pantomimeteatrets dansare
Plats: Pantomimeteatret, Tivoli, Köpenhamn
» http://www.tivoli.dk

Maj månads sista kväll var det danspremiär på Pantomimeteatret. Två britiska koreografer Michael Corders och Tim Rushton från Dansk Danseteater visade var sitt verk på den lilla, lutande scenen bakom den färggranna påfågelhalsen. Bäst var Tim Rushtons Triplex till Johann Sebastian Bachs pianokoncert nr. 5. Verket är en flörtig lek mellan en kvinna och två män. De två herrarna Robin Bernadet och Robert Thomsen, retas godmodigt med varandra samt retas och flörtar med den inbjudande kvinnan, Marjolaine Cazalis. Deras koketta, nästan tramsiga minspel passar perfekt för commedia dell arte-traditionen på Pantomimeteatret. Koreografin präglas av vackra arabesker, ben som sträck potent upp i luften och det vickas sexigt på rumporna. En riktigt sinnlig kärleksbalett.
Men när det handlar om flört och att retas med varandra, varför är då scenrummet så dystert och mörkt och kostymerna så trist blågrå? Det är ju trots allt sommardans i Tivolis glada have. Det skulle passat väl in med lite knalligare färger. Och kanske också en fjäderboa för att understryka den nästan burleske sinnligheten i Triplex.
Det finns heller inte så mycket färg i Michael Corders nya verk A Time There was. Scenrummet är brunt, och kostymerna är märkligt matta kanske för att påminna om en sedan länge hädangången och gammal beskedlig bondekultur. Herrarna bär knickers och hängslen och kvinnorna i knälånga klänningar. De liknar allesammans staffagefigurer i en Bournonvillebalett. Folkloristiskt utan särskilt mycket färger. Michael Corders koreografi för tre par verkar ha folkloristiska rötter, och då inte av det skälmska slaget, utan den tunga , den som kan dansas i träskor eller i gummistövlar. Omåttligt klumpig, trist och humorbefriad dans. Precis som titeln antyder är detta mycket gammalmodigt. Benjamin Brittens musik är desto intressantare, den är inspelad på band, men den kan inte rädda A Time There was från att vara en trist historia.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser