Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

En riktigt mörk balett

2012-05-30

Fakta:

Namn: La création du monde från 1923 & re:création du monde 2012
Koreografi: Faustin Linyekula
Musik: Darius Milhaud & Fabrizio Cassol
Ensemble: Ballet de Lorraine
Plats: KVS,( Kunstenfestivaldesarts.be ) Bryssel
» http://www.ballet-de-lorraine.eu

I början av 1900-talet, under de så kallade Années Folles var Afrika på
modet i Frankrike. Kubism sägs ha vuxit fram inspirerad av afrikanska
masker som börjat dyka upp inte minst i den parisiska konsthandeln.
Jazzen hade nått Europa men när en ballet med titeln La création du monde, med undertiteln Fantaisie négrico-cubiste i koreografi av
Jean Börlin med Les Ballets Suédois med musik av Darius Milhaud och med
dekor och dräkter av Fernand Leger hade premiär 1923 på Théâtre des
Champs-Elysées i Paris så hördes ändå kritiska röster.
Librettot som var skrivit av Blaise Cendrars skulle enligt dennes
egen utsago vara ”blagologie astrale des races-racines, larves et
lémuriens” (Astrala lögner kring rasers rötter, larver och lemurer) och ses som en kritik av denna epok. Första världskriget var just slut och man hoppades att nya idéer skall gro för att människornas tillvaro skulle förbättras därför sökte man sig till den
afrikanska kontinenten där man tyckte sig finna en ny form av
primitivism där människorna fortfarande levde i samklang med naturen.
Hela denna cirka femton minuter långa balett är ett lika lekfullt
som estetiskt formfulländat verk där Fernand Legers dekor och dräkter
förmodligen hör till det vackraste som skapats för scenen under denna
tid. Koreografin är en rekonstruktion som tidigare gjorts av Millicent
Hodson och Kenneth Archer medan dekor och dräkter är helt nya kopior
som en schweizisk mecenat bekostat, berättar Petter Jacobsson som sedan
ett år tillbaks leder CCN Ballet de Lorraine i Nancy.
– Men den här uppsättningen påbörjades innan jag kom hit, påpekar
han. Det är min föregångare Didier Dechamps som tillsammans med
Linyekula är initiativtagare till projektet vilket tagit mer än ett år
att förverkliga.
Urpremiären är i Bryssel där Linyekula sedan många år tillbaks är
associerad med teatern KVS ( Koninglijke Vlaamse Schouwburg ) för att
sedan turnera runt i Europa.
– Jag frågar Linyekula om den också kommer till Kinshasa där han
själv har sin dans och teaterstudio Studios Kabako.
– Ja varför inte om någon vill bekosta vår resa dit, säger han. I
Kinshasa finns Centre Culturel francais som har en scen som kan ta emot
den.
– Finns där publik idag för denna form av dans, undrar jag. Här
finns ju knappt en enda afrikan bland publiken trots att kvarteren
häromkring är fyllda av afrikaner, påpekar jag.
– Jovisst, jag vet att det är så, svarar han lite undflyende.
Den kongolesiske dansaren och koreografen Faustin Linyekula har
tillsammans med Ballet de Lorraine gjort sin egen re-création du monde.
I en slags dialogform visar han hur verkligheten var allt annat än så
idyllisk som han menar Les Ballets Suédois här ger uttryck för. Utan
att förneka detta verks estetiska kvaliteter så försöker han i stället
visa hur de som skapat verket helt vänt ryggen åt den koloniala tidens
brutaliteter.
Frågan är om de kände till dessa? Förutom Joseph Conrads romaner där
verklighetens Kongo framställs på ett realistiskt sätt så var trots
allt Afrika en okänd kontinent vid denna tid. Danserna och de
uttrycksfulla maskerna fascinerade förmodligen mest för sin animaliska
och magiska utstrålning. Idag är tiden annorlunda och vi betraktar
varandra utifrån helt andra perspektiv men historiskt sett ser
verkligheten annorlunda ut. Kan vi verkligen dela denna?
Linyekulas uppsättning består av tre delar där första och sista
delen är hans egen koreografi medan Börlins placeras mittemellan första
och andra delen.
När vi bänkar oss verkar föreställningen redan ha börjat. Mitt på
scenen sliter två dansare frenetiskt i en beige strumpbyxliknande dräkt
utan att verka kunna frigöra sig från den. Bakom i fonden sitter resten
av baletten iklädda helt vardagliga kläder och stirrar ut mot oss.
Längst till höger sitter Djodjo Kazadi hopkrupen och stirrar liksom vi på
de båda dansarna. Plötsligt reser han sig och vandrar runt scenen med
små skumpande parodiska rörelser. Dansarna tar snart vid på scenen där
deras kroppar blandar sig i olika konstellationer. Efter en stund byter
de till kroppsnära dräkter och fortsätter att slänga sig runt till
tonerna av härlig nutid jazzmusik av Fabrizio Cassol. En slags vild
skapelseakt där det animaliska tar överhanden och där man och kvinna är
omöjliga att urskilja från varandra. Djodjo Kazadi är den svarte åskådaren.
Ibland plockar han samman papper som döljer några lådor i fonden, viker
dem och fortsätter sin vandring, som han vore en boy som bara är där
för att plocka upp efter de vita dansarna.
I nästa del hjälper han till att sätta upp några delar av Legers
ridåer för att sekunderna innan de maskprydda dansarna anträder scenen,
på nytt dra sig tillbaks för att ge plats åt Börlins kreation, som med
sin medryckande Harleminspirerade jazz signerad Darius Milhaud
överväldigar oss. En kubistisk kavalkad av figurer som hämtat sin
inspiration i dansens Afrika.
Här finns ingen form av parodi. Allt är estetiskt inställsamt, lekfullt
sammansatt med små vilda djurliknande väsen som skuttar runt och
blandar sig med dansarna som manipulerar runt med sina jättelika
trämasker. Publiken sitter som förtrollad när plötsligt allt håller
upp. Det är femton minuter som biter sig fast på våra näthinnor. Tack
till den generöse mecenaten som gjort möjliggjort denna uppsättning.
I sista delen träder dansaren Djodjo Kazadi fram iklädd samma kroppsnära
dräkt som de övriga dansarna och skriker i en högtalare ut sin avsky för hur hans
folk alltför länge blivit behandlade som ”le petit nègre”. Här är en
kreation där Afrika står i centrum men där ingen svart dansare finns
med. Allt detta är bara blabla bla skriker han. En svart ballet utan en
enda svart dansare!
Och då som nu som sagt inte en enda svart åskådare.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser