Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 23 september 2020

Sista skriket

2012-05-29

Fakta:

Namn: Sidste skrig: Chroma, Dew, ergo ubi Narcissum per devia rura vagantem, Impénétrable songe
Koreografi: Wayne McGregor, Tina Tarpgaard, Jurij Possochov, Patrick Delcroix
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Skuespilhuset
» http://www.kglteater.dk

Det är Sidste skrig (Sista skriket) inom dansen och det är den sista premiären för denna säsong. Den Kongelige Ballet bjuder på modern koreografi av europeiska samtidskoreografer i programmet Sidste skrig. Aftonen inleddes med Wayne McGregors Chroma från 2006, så det absolut sista skriket handlar det nog inte om, men trots detta är hans sex år gamla verk ändå aftonens mest nutidsenliga och avantgardistiske. Det är inte konstigt att Wayne McGregors Chroma dansas över hela världen och att alla fascineras av denna nyskapande koreograf med spännande musiken är av Joby Talbot och Jack White. Scenografins vita box – med en rektangulär öppning längst bak på scenen är som ett laboratorium där kroppens egenskaper undersöks. Hur mycket kan man egentligen vrida och böja en kropp? Dansarna är försöksdjur som med sina hackande och skakande huvudrörelser ger associationer till höns och andra fåglar. I det vita sterila laboratoriet kan dansarna studeras och Wayne McGregors enastående koreografi visar att det fortfarande finns oändliga möjligheter att gestalta med människokroppen. Koreografen har gott om jungfrulig mark att arbeta med. Det är ett androgynt drag över hela koreografin här handlar det inte om kvinnligt eller manligt, utan bara mänskliga rörelser, så när som på att de närapå innehåller övermänskliga prestationer. Det androgyna intrycket understryks av dansarnas hudfärgade dräkter som både kvinnliga och manliga dansare bär. Alla bär så att säga samma fjäderdräkt. Det är härligt att se att alla kårdansare och även aspiranterna får synas mycket på scenen och visa upp sin eminenta behärskning av den moderna repertoaren. De moderna stegen klär särskilt Eliabe D’Abadia och Sebastian Haynes, som med vridna torson flyger över scenen. Titeln Chroma antyder en färgs renhet och intensitet och just dessa egenskaper har Wayne McGregors koreografi. Den är ren och skär intensitet. Chroma är aftonens otvivelaktigt bästa verk..
Russiske Jurij Possochov har i sitt premiärverk ergo ubi Narcissum per devia rura vagantem (Narcisussus vandrar över markerna) låtit sig inspireras av historien om Narcissus och hur han beundrar sin egen spegelbild. Spegeln är här formad som en stor glaskula. Och här finns en referens till den runda spegeln i Jan van Eycks målning Makarna Arnolfinis trolovning (1434). Men Narcissus trolovas inte, han avvisar flickan Echo och förälskar sig istället i sin egen avbild. Dansarna speglar sig i varandra och om och om igen måste Charles Andersen – ännu en av kårens mycket fina dansare – spegla sig i kulan så att han blir helt slagen av den betagande syn som möter honom. Likt ett Momento mori anas det till slut ett kranium i den spegelblanka kulan. Den döskalle som vi alla såväl sköna som fula förvandlas till. Jurij Possochov blandar i sin koreografi modern dans och tåspets i dansen till Georg Friedrich Händels musik. Arierna framförs av kontratenoren Valdemar Villadsen, som går barfota runt på scenen och sjunger!
I programmet finns även en premiär av franske Patrick Delcroix. I verket Impénétrable songe (Ogenomträngliga inbillningar) vimlar det av invecklade formationer likt mänskliga knutar. Som löses upp av de viskande stämmor som utgör ljuddesignen. Dessutom är Tina Tarpgaard representerad med sitt nya verk Dew, som inte har så mycket att göra med daggpärlor, utan snarare liknar en undervattensinstallation, där rörelsemönster och tempo är lika regelbundet som tidvattnet. Alltsammans är insvept i dunkelt blått ljus. Men trots att det rör sig om tre urpremiärer denna afton är det ändå Wayne McGregors sex år gamla koreografi, som framstår som både sista och bästa skrik.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser