Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Makalös kroppsarkitektur

2012-05-29

Fakta:

Namn: Sidste skrig: Chroma, Dew, Impénétrable songe, ergo ubi Narcissum per devia rura vagantem,
Koreografi: Wayne McGregor, Tina Tarpgaard, Patrick Delcroix, Jurij Possochov,
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Skuespilhuset
» http://www.kglteater.dk

Sidste Skrig med Den Kongelige Ballet är en väl mixat modernt program med Wayne McGregors Chroma som den absoluta höjdpunkten.
Med ett mästerverks brakande dån startar Den Kongelige Ballets sitt nya program Sidste Skrig i Skuespilhuset. Engelska Wayne McGregors Chroma från 2006 har redan fått status av en modern klassiker, och Den Kongelige. Ballet kastar sig sig mer all kraft ut i koreografiens på en och samma gång knivskarpa, super flexibla och fragmenterade rörelser och dess makalösa kroppsliga arkitektur.
Att Chroma framstår som så stark och helstöpt är inte bara koreografins förtjänst utan även samspelet mellan Joby Talbots och Jack Whites skärande skarpa och spänningsfyllda orkestermusik samt sättet att använda rummet och riktningarna i arkitekten John Pawsons minimalistiska scenografi, som raffinerat färgas in av det skiftande ljuset. Dessutom dansas det excellent.
De övriga tre verken på programmet är alla helt nya kreationer för Den Kongelige Ballet. Tina Tarpgaard, som i Danmark är en föregångskvinna för dans och interaktiv teknologi och nyligen fick en Reumert for Årets dansföreställning har nu med kvartetten Dew för första gången koreograferat för klassiskt tränade dansare.
Med den interaktiva videoprojektionen på scengolvet som danspartner ser vi droppar bli till en skummande flod, och på samma sätt som ljuset kastar ränder tvärs över, rör sig dansarna med fint flow och fina rörelsekvaliteter i en ström tvärs över golvet. Ett ganska poetiskt verk, som dock är långt ifrån så intressant som det Reumertvinnande verket Living Room.
I franske Patrick Delcroix’ Impénétrable songe (ogenomträngliga inbillningar) till Ben Frosts och Daniel Bjarnasons musik med dekonstruerat tal, kikar man i det närmaste in i ett uppfinningsrikt rörelselaboratorium. Här står starka krafter på spel hos de sju dansarna i det oroväckande frustrationsfyllda verket, som avspeglar osäkerhetens känslostämningar.
Effektfullt och oroväckande böljar fonden, som Gudrun Bojesen försöker tränga igenom och en höjdpunkt i det lite formlösa verket är bland annat en vild trio med Bojesen i häftiga rörelsesving mellan Ulrik Birkkjær och Tim Matiakis.
Jurij Possochov, som bland annat är en före detta solist i Den Kongelige Ballet och idag är huskoreograf för San Francisco Ballet, har i neoklassiska steg skapat ergo ubi Narcissum per devia rura vagantem, som är kvällens enda verk där kvinnorna bär tåspetsskor. En stor spegelkula understryker temat om Narcissus, och med på scenen sjunger kontratenoren Valdemar Villadsen arior av Händel.
Redan i mars under Hübberiet se verkets mycket fina Adagio till arian ”Lascia ch’io pianga”, som nu blev vackert dansad av Jón Axel Fransson tillsammans med Laure Dougy, som hade hoppat in istället för den skadade J’aime Crandall. Här är det flotta och snabba steg till balettens fyra herrar, och fin och följsam är Charles Andersens avslutande dödssolo.
Men ”Chroma” är och förblir det absolut starkaste verket på programmet ”Sidste Skrig”, som under hela kvällen visar på Det Kongelige Ballets höga tekniska nivå vid säsongens avslutning.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser