Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

På spaning efter Hamlet

2012-05-21

Fakta:

Namn: The Tiger Lillies perform Hamlet och Teatr Weimars Hamlet II: exit ghost

Två olika sätt att närma sig pjäsernas pjäs Hamlet på samma kväll under Göteborgs Dans & Teaterfestival. Margareta Sörenson hastar från musik till teknik.
Pjäsernas pjäs brukar man tänka. William Shakespeares Hamlet har spelats på alla upptänkliga vis under 1900-talet. Sedan Heiner-Müller satte den i Hamletmaskinens hungriga gap har fältet varit fritt. Göteborgs Dans & Teater erbjuder två sätt att närma sig bilden av en vek hjälte som har svårt att kapa banden med sina föräldrar, dels danska Republique som tillsammans med brittiska The Tiger Lillies skapat en helt musik- och bildsatt tolkning. Dels Teatr Weimar med Hamlet II: exit ghost.
Republique och The Tiger Lillies, som kallas kultband, lindar in hela pjäsen i ett vackert paket av sång och musik i en slags neo-medeltid. Paketet är fint ihopvikt och omlindat med snören av bildmässighet, nycirkus, projektioner. Scenbilden doftar både Brueghel och Cabaret, både cartoon och bokmärke. Fokus läggs kring Hamlet och Ofelia och deras kärlek medan krigets långa skuggor är helt försvunna. Hela scenen har gjorts till en transformer genom att en fritt stående fondvägg kan fällas både framåt och bakåt. Hamlets mor Gertrud spelas av Charlotte Engelkes, svenska känd som dansare och performanceartist med flera roliga stycken hatkärlek till Wagner på sin meritlista.
Högt stiliserad teater alltså, ett förevisande. Och ett effektivt sådant, men hur vackert än lilla Ofelia går på sänggavelns överkant, är identifikationen långt borta. Överraskande nog blir det laboratorium som Teatr Weimar och regissören Jörgen Dahlqvist skapat för sin Hamlet långt mer drabbande. Spelplatsen, ett skräpigt bord med flaskor och papper, vid vilket Hamlet och Ofelia sitter och resonerar är omgivet av tre ljud- och ljusbord med tekniker och två mobila kameramän rör sig kring paret och röran av sladdar, strålkastare, monitorier, laptoppar.
De filmade bilderna projiceras på fondväggen långt bort, stora närbilder på Ofelias (Linda Ritzén) bekymrade veck i pannan eller Hamlets (Rafael Pettersson) trassliga hår. Själva myckenheten av distansmarkörer och texten, helt på rymmen från Shakespeares pjäs men inte från hans ord och tanke, erbjuder en mångfald av perspektiv. Täta skiften, nya vinklar och nya bilder på en ung och obeslutsam man dock besluten om sin egen betydelse. Hur kan Ofelia nå honom?
De välkända rollerna smulas ner, Ofelia glider stundtals över i Gertrud. Naturligtvis. Weimar och Dahlqvist undviker psykologisering och realism, men alla dessa skärvor och fragment nuddar vid idel bekanta mänskliga beteenden. Att försöka leva tillsammans, lita på varandra, se varandra – sålunda nermonterad stiger både Hamlet och Ofelia fram, något närmare begripligheten.
Vattnet, drunknandet, som dödslängtan lyfts fram både hos Tiger Lillies och Weimar. Som om något av vår tids långsamt förvärvade insikt om unga kvinnors riskbeteenden nått teaterscenerna med ny kraft.

Publicerat i GT 20 maj.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser