Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Festival i nya vårkläder

2012-05-21

Fakta:

Namn: Gunilla Heilborn: This is not a love story, GöteborgsOperans Balett: Johan Inger: Falter och Stijn Celis: Your passion is Pure Joy to Me
Plats: Göteborgs Dans & Teater Festival
» http://www.festival.goteborg.se/

Margareta Sörenson följer den första dagen på Göteborgs Dans & Teater Festival och ser allvar och dans med ganska litet dans.

Göteborgs Dans & Teaterfestival har funnits i tio år, men byter nu skepnad. Sveriges enda internationella festival ska i fortsättningen äga rum varje år till skillnad från tidigare vartannat. Samt i maj, i stället för augusti då festivalen krockat med premiärerna på Göteborgs teatrar. Men helgen runt Kristi Himmelsfärd var kanske inte alldeles välbetänkt? Många målar staket, riggar båtar och har gårdsstädning just denna tid.
Fyra av festivalens föreställningar har ställts in beroende på för få sålda biljetter, och man kan också lägga märke till att stora internationella namn saknas och att föreställningar från göteborgsteatrarna utgör en tredjedel av festivalen. Vilket är roligt för oss som åker till Göteborg för att se så mycket som möjligt, men en stor del av publiken är ju redan bofasta i Göteborg.
Någon glad festivalyra inleder heller inte invigningsdagen. Festivalens första föreställning, Gunilla Heilborns This is not a love story har en mycket lågmält tilltal. Sympatiskt, men också aningen monotont, tills text och dans börjar gripa i varandra med större intensitet. De två dansarna är lika mycket skådespelare, och lite sångare, och både Kristiina Viiala och Johan Thelander nyanserar skickligt och odlar Heilborns säreget tillbakalutade hållning fint. Det korta ”nyfiken-på-samtalet” efter med koreograf och dansare ger nästan lika mycket som föreställningen.
Man börjar grubbla på några av den samtida dansens problem: att det är så lite dans. GöteborgsOperans Balett bjuder inte på nya verk, utan börjar med Johan Ingers Falter. Där har scenografin med de hängande kraftiga repen ett mycket starkare uttryck än själva dansen, först långt fram i stycket när repen faller och ringlar sig i fina högar, tar dansen ett steg fram mot en tydligare profil och större uttrycksfullhet.
Stijn Celis verk Your Passion is Pure Joy to Me delar med sig av mer passion och dansglädje till publiken. Nick Caves musik suger in både dans och lyssnare i en sfär av mjuk melankoli och försiktig tro på kärlekens kraft. Satoko Takahashi är som ett intensivt utropstecken bland de sju dansarna och kompletterande musik av bland andra Penderecki saltar rytmiskt.
Medan delar av publiken hastar till en föreställning med ett ”stort” namn som Gisèle Vienne som lockar med fukt, dimma och uggla, minglar resten ut i operans foajé där husets dansare fortsätter med improvisationer. Mycket allvarliga, i jobbaroveraller. Något sammanbitet avslutas festivalens första dag.

Tidigare publicerad i GT 19 maj 2012.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser