Möte melan dansk och kinesisk dans

Årets Reumert-hederspris (det danska svaret på Guldmasken) har just tilldelats Dansk Danseteaters sympatiska konstnärlige ledare Tim Rushton. Men den flitiga koreografen vilar inte på lagrarna, han har kastat sig ut i ett krävande samarbete med Beijing Dance Theatre. För de två kompanierna har han skapat verket The end of Loneliness med spännande nykomponerad slagverksmusik av Mathias Friis-Hansen. The end of Loneliness är verk fyllt av energi med kampsportens huggande rörelser och stampande steg, som utvecklar sig till en rituell dans med referenser till balettklassiker som Les Noces och Le Sacre du printemps. Det är ett rent nöje att se de ytterst välslipade kinesiska dansarna explodere i snabba rörelser och se dem bromsa in i svåra arabesker. Deras utsökta kroppsbehärskning motiverade hela kvällen.
Danskvällens mellersta verk – Dead Fire – som enbart dansas av Dansk Danseteater, är som en balett blanc-akt. Här råder kylslaget månsken, dansande snöflingor och i bakgrunden är tre vita bergstoppar. Enkelt skissat som på ett silkesmåleri med få och effektiva penseldrag. Publiken leds in i detta mytologiska landskap där det handlar om livet och dess oundgängliga definitiva slut. Inget sägs uttalat men det räder en kontemplativ stämning och man anar en främmande kultur med en stark ödestro. Dead Fire är skapad av Wang Yuanyuan, som även koreograferade invigningen av olympiska spelen i Beijing.
Programmets titelverk, Monolith, som Tim Rushton ursprungligen koreograferade till Rambert Dance Company i London, dansas nu av Dansk Danseteater. Verket är inspirerat av Stonehenge i Storbritannien, och det skildrar, enligt Tim Rushton, dagens gång från solopgång till solnedgång på den världsberömda begravningsplatsen. Denna rörelse i tid illustreras vackert av Malcolm Glanvilles stämningsfulla ljusdesign. Vigelandsparken i Oslo med alla dess stenfigurer faller också i tankarna, när man ser Monolith. Dansarna vrider sig fram till skulpturella positioner, som om de stelnade till för ett ögonblick, innan de prövar sig fram till nya spännande positioner. I Monolith dyrkas det ikke-synkrona uttryket: En skuldra lyfts högt medan den andra hänger ner, ena armen lyfts men inte den andra. De skeva vridna kropparna rör sig i gränslandet mellan balans och obalans, men innehåller i sina förskjutna positioner en slags himmelsk strävan, precist som Stonehenges mångtusenåriga stenar. I Monolith dansas det tilt Peteris Vasks Kvartet for violin, bratsch, cello og klaver, en komposition som innehåller stråk av melankoli och smärta som gör att man kommer att tänka på Tim Rushtons gripande Requiem (2006) med sorglig musik av Henryk Górecki. Mia Steensgaards kostymer från detta storslagna verk återanvänds för övrigt i The end of Loneliness.
Monolith är ett spännande och variationsrikt program men man hade gärna sett ännu mer av de kinesiska dansarna. Förhoppningsvis kommer samarbetet mellan de båda kompanierna fortsätta så att Beijing Dance Theatre kan komma på gästspel igen. Det ser man verkligen fram emot.

Torben Kastrup