Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Gudomligt vacker minimalism

2012-05-08

Fakta:

Namn: Balanchine & Stravinsky
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Ballets Russes sista huskoreograf George Balanchine skapade baletten Apollon (Apollon Musagète) i 1928 för dansaren Serge Lifar, det legendariska kompaniets sista store manliga dansare. Redan tre år därefter sattes baletten upp på Det Kongelige Teater av Balanchine själv, men varken publiken eller kritikerna tyckte om det, de tyckte det var alltför gymnastiskt och akrobatiskt. Med tiden vann det avantgardistiska med musik av Igor Stravinskij dock både publikens och kritikernas hjärtan. Detta lyckades i det lilla Bournonville-förstockade landet, trots att Balanchine helt enkelt hade skalat av lager på lager från baletten, så den akrobatiske dansen blev ännu mer framträdande och distinkt. I dag framstår baletten som ett mycket minimalistiskt och abstrakt verk. Historien om konstnären, som föds och mognar får stå tillbaka för den rena dansen där det bara finns fragment kvar av den ursprungliga berättelsen. Som en kubistisk målning med uppbrutet motiv. En himmelskt vacker balett På premiären dansade Marcin Kupiñski Apollon. Likt huggen i marmor sitter han still på sin pall och beundrar sina tre muser dansade av Hilary Guswiler, Camilla Ruelykke Holst och Alba Nadal. Likt ett vitt och smidigt kattdjur hoppar han listigt upp mellan de tåspetsdansande och höftvaggande musorna, Terpsichore, Polyhymnia och Kalliope. Baletten Apollon är som en klassisk grekisk marmorskulptur: en förening av elegans och skönhet mixat med en knivsudd jazz.
Balanchine och Stravinskijs værk Agon (1957) är en duell mellan harmoni och dissonans, mellan lekande och glättiga attityder och stränga klassiska balettsteg. Det gräkiska ordet ”agon” betyder också styrkeprov eller kamptävlingar. Det är styrka och smidighet i verkets centrala och mycket akrobatiska pas de deux, dansat av J’aime Crandall och Jean-Lucien Massot. Hon är som en böjartist i hans erfarna armar, han viker ihop henne och drar ut henne igen som om han vore en gudagestalt som skapar kvinnan.
Balanchine och Stravinskij-programmet avslutas med den festliga Symfoni i tre Satser (1972), där den mer showartade dansen möter den klassiske. Broadway möter Bolsjoj – så att säga. I orkesterdiket formligen exploderar blåsarna i klangliga kaskader, som dansarna i det närmaste använder som avstamp för mer jazzartade steg och glada språng.
Men Symfoni i tre Satser är inte bara en fest, baletten är också en kylig struktur. Verkets slutscene är som ett rektangulärt mönster , där dansarna står med armarna rakt horisontellt ut i sidan eller vertikalt upp i luften, precis som som linjerna i en målning av Piet Mondrian. Enkelt och vackert
Det Balanchine och Stravinskijs gemensamma verk besitter en enastående modernitet och tidlöshet. Verken måste ha framstått som enormt avantgardistiska vid urpremiärerna, särskilt Stravinskijs musik. I Agon flörtar Stravinskij med Arnold Schönbergs tolvtons-teknik, och resultatet måtte vid premiären ha låtit som om det kom från en mycket avlägsen planet. Idag låter musiken fortfarande modern och nyskriven. Efter föreställningen kunde man också höra publiken säga: ”Vilkn förskräcklig musik. Om det inte varit dans till det hela hade man inte stått ut med det”. Stravinskijs musik låter verkligen fortfarande mycket modern och avantgardistisk.
Den kris inom ledningen som har rått på Den Kongelige Ballet verkar inte ha inverkat menligt på kompaniets konstnärliga nivå. Efter en formidabel prestation tidigare i år i John Neumeiers Kameliadamen, som var en megasuccé både bland kritiker och publik har baletten presterat en gudomligt vacker balettafton i Balanchine och Stravinskijs tecken.

Spelas till och med 21 maj

Torben Kastrupo

Fler Recensioner

Annonser