Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Hjärtats ensamhet

2012-05-05

Fakta:

Namn: Kameliadamen
Plats: Det Kongelige Teater, Gamle Scene
» http://www.kglteater.dk

John Neumeiers balettragedi Kameliadamen från 1978 är en smärtsam berättelse om omöjlig kärlek och desillusionerade känslor. En nyklassisk föreställning som Den Kongelige Ballet gestaltar på ett lysande och rörande sätt.
Formen verkar fortfarande frisk och modern. De nästan filmiska flashback-klippen med avstamp i auktionen av Marguerite Gaultiers (Kameliadamens) dödsbo, där greppet skiftar från att först handla om den unge Armand Duvals förälskelse halsöverhuvud i den tuberkulöse kurtisanen, och därefter till Armands far, som på grund av konvernans tvingar Marguerite att ge upp sin kärlek till sonen för att slutligen genom hennes efterlämnade dagbok visa på sjukdomens förfärliga härjningar, hur hon försvagas och dör i ensamhet – alltsammans baserat på Alexandre Dumas den Yngres bok från 1848.
Genialt är även det inlagda spelet i spelet’, där Abbé Prévosts roman Manon används för att spegla Marguerites och Armands inre tankar, förhoppningar och drömmar. Två ”filmiska” grepp, som ger John Neumeier möjligheter att använda sig av en slags förgången tid och framtid, även om balett alltid skrivs i nutid, i nuet på scenen. John Neumeier har koll på sina dramaturgiska grepp och förstår sig om någon på att komponera en komplex handlingsbalett kring ett persongalleri med ett mångfacetterat känsloliv.
Det är Jürgen Rose som står för den eleganta scenografin och han gjorde även scenografin till Neumeiers Romeo og Julie). Med raffinerad minimalism anslås 1800-talet, och på samma sätt antyds endas de olika platserna: De florlätta genomlysta fonderna avslöjar dödsboets möggliga väggar, eller så förflyttas vi till en mondän parisisk teatermiljö med tunga röda sammetsdraperier, eller lantstället med sina lätta korgmöbler eller till grevens överdådiga balsal med glittrande kristallkroner, på samma sätt som kostymerna tyger och färger berättar sin historie om passion, lyx, lättsinne, cynism, kyla och fattigdom.
John Neumeiers expressivt virtuosa koreografi framstår i det närmaste som kongenial tillsammans med Frédéric Chopins pianomusik, i en fin sammanställning av dirigenten Gerhard Markson, så att det passar väl till librettots skiftande stämningslägen med exstatiska pas de deuxer, samt lätt löpande och statuariska steg för balettkåren. Här framförda med virvlande lätthet i valserna i kontrast till de oförlösta känslornas sorger i Præludierne, tolkade av de två pianisterna Roberto Cominati och Balettens nestor Julian Thurber, medan Michael Schmidtsdorff energist leder ett suveränt välspelande Kongeligt Kapel i orkesterdiket.
Kameliadamen passar dessutom så enormt bra för Den Kongelige Ballets många välspelande dansare – och för publikens smak för storslagna psykologiska draman. Kameliadamen är i helt samme klass som Neumeiers Romeo og Julie och John Crankos Onegin; baletter som man aldrig blir färdig med och njuter av att se om och om igen, levendegjorda genom olika dansares tolkningar av rollernas innehåll.
Vid premiären dansades huvudrollerna av Susanne Grinder och Alban Lendorf. Hon med en genomlyst fragilitet, som synliggjorde att hon nästan inte stod ut med ännu en beundrare och därför närapå motsträvigt lät sig lockas av Lendorfs stormande kärlek. Han med en lockande stark och pojkaktig friskhet i sin stormande och övertygande kärlek, som emellertid slår om 180 grader i en diaboliskt beräknande hämdgirighet, när han blir sviken av Marguerite, som han medvetet plågar genom att uppenbart lägga ab på en annan kurtisan med den sjuka Marguerite som förtvivlad åskådare från sin parkbänk. Så ont det kan vara! I det andra laget är Gudrun Bojesens Marguerite så betagande vacker, att alla män naturligtvis kastar sig beundrande för hennes fötter. Men Ulrik Birkkjær gör det med en sådan ödmjukhet och naiv oskyldighet att det väcker ett litet spirande hopp om lykka och äkta kärlek i Bojesens demimonde-hjärta. Bojesens erfarna Marguerite värmer sig vid Birkkjærs oskyldiga kärlek och är samtidigt medveten om sin egen status och bittert medveten om, om att varje kärtecken, givet eller taget, bär ett stråk avden allra sista festen – som en lång rad avsked till livet och kärleken. Det är förtvivlat och oändligt rörande. Men även andra roller tolkas på allra bästa sätt. I det första laget ger Nikolaj Hübbe rollen som den åldrande Monsieur Duval en kantig stärkkrages-auktoritet, men också en glimt av tvivel och gråtmilt ont samvete. I det andra laget är Jean-Lucian Massot en mer tillbakahållen typ som kyligt upprätthåller fasaden. Som det spelande paret är Mads Blangstrup en knivskarp väldansade Des Grieux, medan J’aime Crandalls bortskämda Manon är rent ut sagt rörande. Som Marguerites vännina Prudence utmanar en sexig Amy Watson Jonathan Chmelenskys Gaston genom att provocerande antyda att ge honom stryk. Och Sebastian Kloborg gör den amoröse, glasögonprydde Greve N. till en lustig klumpeduns – en roll, som unge Jón Axel Fransson på helt motsatt sätt spelar en klumpig, generad nörd, som älskar förgäves, ett litet sorgespel i sig, som verkligen berör. Det är verkligen starkt. Mette Bødtchers tjänstekvinna, Nanina fullkomligt glöder av omsorg och trofast hjärtevärme, medan kåren figurerar som dubbelmoralens upprörda blickar.
Det finns all anledning att gratuleda Den Kongelige Ballet och balettpubliken att till att till slut, kanske man skulle kunna tillägga, Nikolaj Hübbe har lyckats få John Neumeiers Kameliadamen på repertoaren.
Dessvärre kan den bara spelas under innevarande säsong, därför att scenografin äe inhyrd från Parisoperan. En eller annan stenrik fond borde kanske här ta sitt ansvar och straks känna sig manade att hjälpa till, så att Den Kongelige Ballet i sin helhet kunde få lov att producera detta mästerverk till helaftonsbalett, som säkerligen skulle kunna finnas på repertoaren i många år.

Majbrit Hjelmsbo.

Fler Recensioner

Annonser