Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Parsifal som medelklassbubbla.

2012-04-26

Fakta:

Namn: Parsifal
Plats: Malmö Opera
» http://www.malmoopera.se/

Parsifal är full av sprängstoff lika mycket nu som på Wagners
tid. Att en mängd nya tolkningar görs känns extra spännande. Sist ut
är Malmö opera med en av sina största operasatsningar. Men så är det
ju också Wagnerår i år.
Denne kontroversielle barrikadkämpe, som föddes för 200 år sedan,
hamnade på grund av sina kulturpolitiska idéer i exil i Schweiz. Det
var här han började författa och tonsätta sina så berömda allkonstverk
men som olyckligtvis mest blivit bekanta för sin rasbiologi,
nationalistiska renhetsiver, sexuella blodsmystik och diverse annat
ockult bråte som hörde 1800-talsideologien till.
Wagner ville själv att kulturen skulle rädda människorna från en
okontrollerad kapitalismen som han märkte var i antågande. Alla dessa
mytiska och märkliga forntida figurer som befolkar Parsifal är i
själva verket livs levande representanter för sin tids redan råbarkade
tillvaro. Problemet är att allt detta senare olyckligtvis utnyttjats i
andra syften. Själv skriver Wagner så träffande i en av sina skrifter:
”Pengar har jag inga, men väl en väldig lust att utöva lite
konstnärlig terrorism.”
I stället för ockult rasideologi bygger konstnärerna idag in
amerikansk maktideologi i sina verk. Terrorism som terrorism. Kan
konsten ge näring i protesterna mot exempelvis samhällets alltmer
tilltagande materialism och konsumtionsöverflöd utan att den som i
Wagners fall blir utnyttjad i andra syften?
Idag verkar hans operaverk, inte minst Parsifal, uppleva en
återuppståndelse nu mera som allmänmänskliga dramer med sin
oöverträffade verkningsfulla musik som dragplåster. De fem timmarna
med Parsifal blir, åtminstone för mig, i första hand en musikalisk
upplevelse av stora mått. En särskild applåd till dirigenten Leif
Segerstam som lyckas trolla fram magisk klangkonst trots den relativt
lilla orkestern.
Men regin och ännu mindre scenografin har jag mindre förståelse
för. Varför man inte vågar sätta in detta drama i nutid kan det bero
på att den där Parsifal som utges vara en dåre alltför lätt idag kan
syfta på en annan ung kille som just nu kommit på avvägar och som de
lärde tvistar om han verkligen är en dåre och som inte bara predikar
om en biologiskt ren folkutopi utan också aktivt bedriver terrorism
med hjälp av bästa amerikanskfabricerat bråte. I stället väljer man
här att bygga upp ramberättelsen som ett borgerligt 1800-talsdrama
fyllt av medelklasskonventioner.
Gralriddarna bär kostymer i beige färg och Kundry som är klädd i typisk
småborgerlig 1800-talskostym bänkar sig diskret utanför själva scenen
tillsammans med en vuxen Parsifal och en liten pojke som tydligtvis är
Parsifal som barn. Lite som mamma, pappa, barn. Först som främlingar
sedan för att alltmer lockas in i handlingen. De strikta
kostymerna i beige färg som gralriddarna bär liksom krigarnas röda bälten för
tankarna till frimurarordnarnas mystiska ockulta förehavanden. Att de
skulle bära gevär vid ett tillfälle och vara utklädda i en slags
folkligt betonade krigarkostymer med turbanliknande huvudbonader och
bärande på gevär kan man undra. Och varför dessa parodiska Gralriddare
senare skulle göra en slags honnörtecken mot himlen känns som om vi inte
kan frigöra oss från nazisttiden, trots att det tydligtvis skulle
alludera på blodsmystiken i gralbägaren som står för Wagners vision
för en slags försonande frälsning. Allt detta påklistrade kitsch känns
lika främmande som den tunga tempelliknande dekoren med de gigantiska
kolonnerna som vi tvingas stirra på under mesta tiden.
I den berömda blomsterflickornas scen är kören utklädd till
haremsdamer och vaggar lätt fram utan att skapa någon magisk verkan.
Klingsor som härskar över deras rike liknar en hardrockfigur som
nästlar sig runt överallt.
Kundrygestalten är en slags trollkvinna som
framträder som en jordemoder samtidigt som ett fatalt bombnedslag i en
homosocial gemenskap. Eftersom rollen som sjungs av den mästerliga
sopranen Susanne Resmark, utlånad från Köpenhamnsoperan, gör en så
vokalt brännhet insats, så räddas hon från gängse schabloner. Det är
hennes berömda kyss som väcker Parsifal till smärtsam insikt och utan
henne står ju och faller hela dramat. Kanske är det så att vi fått nog
av kvinnosaksromantik. Trots allt är det hon med sitt senromantiska
tonspråk som lockat sin tids kompositörer ut mot tonalitetens yttersta
gränser. Hennes roll för den moderna operans framväxt har dessutom
varit fundamental.

Föreställningen visas på Malmö Opera t.o.m. 20 maj.

Ann-Jonsson

Fler Recensioner

Annonser