När Shakespeare möter Mies van der Rohe

Redan första scenen i En Skærsommernatsdrøm (En midsommarnattsdröm) som just satts upp på Det Kongelige teaters Skuespilhus är överrumplande. För vem väntar sig finna Theseus i morgonrock sittande djupt nedslagen på en av Mies van der Rohes berömda stolar med ryggen mot en marmorvägg som om han befann sig i dennes berömda Barcelonapaviljong?
Hippolyta som han skall gifta sig med står bakom en av de många glasväggarna och stirrar ut i rummet.
Alla Mies van der Rohes typiska rumsdefinierande element finns där. De förkromade stålstöden, väggarna i polerad marmor eller glas som förlorat sin bärande funktion och som i varierande omfattning filtrerar de bakomliggande rumszonerna. Allt bidragande till att hela
scenen känns som ett spektrum av speglingar och överlagringar.

Den kolsvarta himlen lyses upp av blixtrande stjärnor som bidrar till spelet av ljus och form. Rummet känns som en slags labyrintisk struktur som flyter ut i alla riktningar samtidigt som det växlar mellan gestaltning och upplösning.
Shakespeares komedi handlar också om förvandlingar på olika plan. Kärlek, makt, begär, kön och identiteter inte minst. Liksom i Peter Brooks berömda uppsättning spelas här rollerna som Theseus också av Oberon och Hippolyta av Titania vilket bidrar till att hela komedin
känns som en fars där den sexuella lustan ytterligare accentueras.
Tjejer och killar är lika klädda och har samma perspektiv på sin tillvaro och rummet vi rör oss i känns som en del av vår egen föreställningsvärld.
De fyra ungdomarna Helena, Lysander, Hermia och Demetrius som är klädda i engelska collegekläder med plisserade kjolar, vita skjortor och randiga slipsar vecklar in sig i de mest farsartade situationer som de inte ens själva kan ta sig ur. Lite som ett gäng tonåringar
idag som inte vet till vem de ska ty sig. Efter nattens alla äventyr slutar det hela med att de allesammans ligger samlade i en hög medan Theseus och Hippolyta, som nu återfått sina ursprungliga roller, bara står där och stirrar förunderligt på dem.
Till poängen hör att Theseus och Hippolyta som under natten förvandlats till Oberon och Titania har roat sig lika kostligt under den stjärnspäckade sommarnatten. Titania genom att förälska sig i en åsna, som på Shakespeares tid ansågs ha en extra lång penis och Oberon
genom att göra sig så sexuellt åtråvärd som tänkas kan genom att klä sig i ett förgyllt åtsittande fodral som om han befann sig i en gay-show.

Åsnans penis förvandlas till en röd sidengirlang som sveper in hela scenen medan Titania iförd färgstark nattklubbskostymering talar ut om sin nattliga upplevelse. Allt är en enda lång serie
travesteringar, förvandlingsscener och Puck, som mest visar sig som luftakrobat, håller den erotiska instinkten vid liv.
Scenerna mellan Oberon och Titania berättar om nutidsmänniskornasförlorade förmåga till åtrå samtidigt som de på alla upptänkliga sätt försöker tända den sensuella lustan. Tala om identitetskris.

Trots att kontexten ofta refererar till den grekiska mytologin lyckas man ändå få det hela att kännas som om det skulle kunna föregå nu under en midsommarnatt.
Fascinerande är det också att se hur det liksom i Barcelonapaviljongen plötsligt uppstår en tredje dimension när ljuset skiftar och de horisontella linjerna verkar upplösas medan de
vertikala plötsligt börjar röra sig. Speglingarna som uppkommer genom ljusflödet förvandlar här verklighet till dröm.
”För mig är det som finns mellan, inuti och bakom objektena det mest intressanta”, säger scenografen Serge von Arx i programhäftet. Ett spännande koncept som hämtat näring inte bara i arkitektur och film utan också i dans och performance.

Ann Jonsson