Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

På vandring i sinnenas labyrint

2012-04-19

Fakta:

Namn: Orakler
Plats: Republique, Köpenhamn
» http://www.republique.dk/

När jag kommer till teater Republique i Köpenhamn för att se
Enrique Vargas senaste uppsättning Orakler anar jag att något
särskilt skall hända. Det gör det förresten alltid i hans
föreställningar. I Danmark dit han kom för tredje gången kallar man
honom ”sansernes troldmand” (sinnenas trollkarl).
Vi uppmanas lämna våra ytterkläder och väskor och invänta vår
tur.Till skillnad från hans förra uppsättning i Köpenhamn City
puzzle
då en större grupp besökande släpptes in samtidigt blev var
och en helt ensam insläppt var fjärde minut. Under hela den sjuttiofem
minuter långa vandringen uppmanas man att hela tiden ha något i
tankarna som har betydelse för en själv men som man inte får avslöja.
Innan man kommer för att hämta mig får jag några ord med Vargas
själv. I lågmäld ton frågar han hur jag har hittat hit. När jag berättar
att jag redan sett City puzzle som jag aldrig glömt tittar han
lite hemlighetsfullt på mig och säger. ”I Sverige har jag aldrig
varit men jag känner landet genom Nils Holgerssons underbara resa. Jag
läste den redan som barn i Colombia.”
Enrique Vargas är nämligen född i Colombia där han först studerade
teater i Bogotá innan han utbildade sig till teaterantropolog i
Michigan, USA där han senare kom att leda teatrarna La Mamma och Gut
Theatre i New York. Men han la snart av för att i stället börja
studera förhållandet mellan teater, ritualer och myter hos de infödda
i Amazonas. Samtidigt startade han sitt första laboratorium för
forskning av sinnesupplevelser.
I början av 90-talet öppnade han Teatro de los Sentidos- Sinnenas
teater – och flyttade i den vevan till Spanien, först till Madrid,
sedan till Barcelona där teatern idag finns i ett gammalt kruthus på
Montjuicberget.
Med åren har han hunnit utveckla ett nätverk av olika kurser och
seminarier där forskare inom olika vetenskaper, teaterfolk,
arkitekter, poeter, osteopater bland många andra möts för att förstå
hur våra olika sinnen reagerar på enkla företeelser för att sedan
undersöka hur dessa både kan stimulera kroppens egen intuitiva förmåga
samtidigt som de sensoriska kapaciteterna förbättras. De som Vargas
kallar ” kroppens resonans”. Kort sagt allt det som är så svårt att
uttrycka ned med ord.
Caixa d`Eines, som centret heter, ordnar i samarbete med Centro
Culturale il Funaro i Pistoia-Italien en serie training- courses kring
poetics of darkness & space, poetics of object & body, poetics of
silence-word. Man kan t.o.m. ta en postgraduate university diploma i
Sensorial Language and Poetics of playing vid Universitetet i Girona.
Själv säger Vargas att trots att han är nöjd med hur han lyckats
nå ut med sina olika idéer så är han lite besviken att det nu håller
på att bli en akademisk disciplin. Idag finns det flera forskare inom
olika discipliner som håller på att doktorera i ämnet. Han menar att
det känns farligt för då avlägsnar vi oss alltför mycket från själva
grundprincipen som ligger på ett mera fundamentalt plan.
– Vi får fortsätta talas vid senare när du varit inne i min
labyrint, säger han. Jag är verkligen nyfiken på hur du upplever det.
Kom ihåg att mörkret inte är till för att skrämma utan för att du
lättare skall lyssna till kroppens egen resonans. Ljuset bländar,
tillägger han och plirar med ögonen.
På frågan om hans labyrint syftar på den antika labyrinten svarar
han nekande.
– Jag har inspirerats av kaffeplockarna i Colombias plantager. De
kryper hela dagarna genom och under bladens virrvarr, som om de befann
sig i en labyrint, säger han. Allt växer fram ur jorden, lika mycket
själen, personligheten som våra skapande krafter, tillägger han.
Kanske är det så att vi idag lever mera som fångar i ordet, som
hamras ut för att täcka, förgylla och dölja allt det andra som är mera
livsviktigt, undrar jag men hinner inte få något svar förrän en kvinna
kommer och bjuder mig att följa med in i labyrinten.
Först leder hon in mig i ett pyttelitet mörkt rum som är fyllt av
all sköns gamla vardagliga objekt som hör hemma i ett hus där livet
verkar ha stannat av men där den mänskliga själen fortfarande känns
levande på ett nästan kusligt sätt. Jag rycker till då en hand sträcks
fram mot mig. En svartklädd person som putsar en sko visar med en
vänlig gest att jag måste ta skor och strumpor av.
Hur jag sedan
lyckas komma vidare in i en totalt svart gång där svarta tygstycken
snärjer in mig för varje steg jag tar fattar jag inte. Min enda tanke
är att utan att gripas av panik komma vidare bort från det som alltmer
känns som en labyrint som man bara förirrar sig i.
Mörkret inger
plötsligt en märklig rumskänsla, lite som om jag var inlåst i mig
själv.
Plötsligt befinner jag mig framför en mörk håla ur vilket ett
vänligt kvinnoansikte dyker fram och i viskande ton frågar om jag
kommit på vad jag skall tänka på under min vandring och var jag tror
att jag befinner mig i hennes grotta. Efter att ha pekat ungefär mitt
i hänger hon ett tarotkort om halsen på mig och innan jag vet ordet av
drar en hand mig vidare in i labyrinten.
Till en början skälver man till, ovan som man är att känna en
osynlig kropp röra vid en. Kanske är våra känselförnimmelser
avtrubbade. Vi rör ju alltmer sällan vid varandra annat än med några
tafatta handslag som vi slutat reagera på. Visst är det sant att den
verkliga sinnliga känselförnimmelsen är borta, den som man i äldre
tiders konst var så angelägen att visa. Hos målare som exempelvis
Giotto verkar den mänskliga kontakten komma från hennes innersta sippra ut i en slags ström av beröring.
Själv kan jag inte låta bli
att hela tiden hoppa till när någon kommer och mjukt och varligt drar
mig in på rätt väg. Sällan hinner jag uppfatta om det är samma person,
man eller kvinna.
Allt är ju becksvart men panikkänslan ger snart
vika. En utväg finner man väl alltid, tänker jag och trevar mig vidare
fram i mörkret.
Plötsligt börjar jag njuta av all sköns härliga dofter. Som om jag
befann mig på en äng fylld av ljuvligt doftande blommor. Marken under
mig har ändrats. Från det fasta hårda underlaget går jag nu som på
bomull, flyger fram som i en dröm. Efter ett irrande hit och dit når
jag fram till en jättestor anläggning av trä där vatten rinner i en
strid ström. Helt förbluffad blir jag stående och stirrar på denna
sinnrikt uppbygga konstruktion då någon halvt osynlig gestalt
plötsligt dyker fram och ger mig en liten metallkula som jag uppmanas
lägga i en lång ränna.
Vattenhjulet går sakta runt medan kulorna
spottas framåt. I bakgrunden hör jag ett dån, som om en ännu större
kula föll ned. Kan vi verkligen behärska de stora naturkrafterna utan
att vi samtidigt förstör oss själva, är en tanke som rusar igenom min hjärna.
Längre hinner jag inte i mina funderingar förrän jag når fram till
nästa anhalt. Det där som jag uppmanades tänka på i början är puts
väck. Nu gäller det bara att överleva, komma vidare i tillvarons
snirkliga irrgångar. Jag måste helt enkelt lyckas.
Högt uppe på en träställning hänger en stor rostig kula som en man
plötsligt dyker fram och spänner fast med ett rep varpå han räcker mig
en tänd stearinljusstump som jag ombeds placera under linan där kulan
precis hänger några meter ovanför. Jaha, så sätter ljuset fyr på linan
och kulan dimper ned med det där dånet som jag intrigerat följt,
tänker jag följdriktigt. Men samtidigt som kulan damp ned grepp några
starka händer ett så fast tag om mina axlar att jag kände hur hela min
kropp stelnade till.
Har vi tappat kontakten med naturens krafter eller är det våra
sinnen som trubbats av, tänker jag när nästa hand drar mig vidare in i
labyrintens mörka vrår. Den där mjuka lilla handen känns plötsligt
lite överflödig. Jag klarar mig själv, tänker jag ända tills jag på
nytt irrar in mig i nya kolsvarta gångar som inte verkar leda någon
vart. Till slut ger jag upp och inväntar den där lena, mjuka handen
som så varligt för mig vidare. Mitt självförtroende vacklar. Luften
känns tom trots att blomdofterna alltmer förhäxar.
Plötsligt står jag framför en gammal låst dörr. Jag kan varken
komma fram eller tillbaks. Som i ett källarhål. I nästa ögonblick
dyker en man fram och visar några nycklar som han lyckas öppna dörren
med varpå jag bjuds att stiga in. Till min förfäran hör jag hur han
låser dörren bakom mig. Rummet jag nu står i är mindre än det andra
och jag försöker hjälplöst komma därifrån men ger upp och bestämmer
mig på nytt för att bli räddad av någon mjuk varsam hand.
Nästa mötesplats talar mer sitt tydliga språk. Här sitter en kvinna
och mal mjöl för hand med en gammal kvarn. Hon tar min hand och fyller
den med sädeskorn som jag ombeds lägga i mitten och själv mala. Mjölet
får jag med mig i handen på min fortsatta vandring. Snart når jag fram
till en annan kvinna som mjukt och försiktigt tar hand om mitt mjöl
och visar hur jag skall göra för att knåda det till en deg. Allt
övergår nu i spänning kanske därför att man börjar finna sig tillrätta
tack vare att man har synkontakt med människorna.
Glad i hågen irrar
jag vidare tills några starka händer plötsligt griper tag i mig och
lyckas få mig att krampaktigt hänga mig fast i två kraftiga axlar för
att sen sick-sacksa iväg med mig tills allt börjar dansa runt i mitt
huvud. Plötslig stannar han upp och jag märker att bakom mig finns nu
en mjuk madrass som jag vilar mot och innan jag hinner samla mina
tankar så rör hela madrassen sig så jag har bara att hänga med den
tills den stannar upp.
Det händer en massa till innan jag når in i en lång vit korridor
som man måste böja sig för att krypa igenom. Mitt i finns en öppning
och till min förvåning ligger här ett underbart landskap av levande
växter. Som om man nått paradiset mitt i mörkret. När jag kommer ut
från tunneln träder jag in i ett jättestort vitt tält, liknande de som
används av öknens folk. Allt verkar som en synvilla inte minst när en
vackert klädd flicka kommer fram och bjuder mig att sitta ned på en
kudde medan hon brygger nytt blomsterte till mig. Det smakar ljuvligt
gott bekänner jag varpå hon kommer fram med en skål täckt av ett tyg.
När hon tar bort det så ligger där två små nybakade bröd. De som jag
kanske själv nyss knådade?
Vid nästa mötesplats finns en serie små vita hus som är upplysta.
De klättrar så vackert upp på sluttningen att man lockas följa med
dit. Framför står mina skor uppställda. Resan är slut och plötslig
står jag på nytt ute i ljuset. Omtöcknad och fundersam över vad jag
varit med om. Lite som Nils Holgersson känner jag mig ha varit med om
mitt livs mest fascinerande resa.
Naturens rikedomar lika mycket som människans egna känslor och
sinnen som hör så starkt samman är något som vi alltmindre sätter
värde på. Inte minst därför känns denna resa där det förgångna
plötsligt görs levande samtidigt som våra egna sinnen sätts på prov i
en slags förevigad livsprocess, ytterst angelägen.
När jag återser Vargas undrar han vad jag tyckte om det hela.
Bekänner att jag just nu inte har ord att beskriva det men lovar att
skriva ned det senare.
– Ja du måste ta tid på dig, säger han. Flera dagar, skriv sen ned
upplevelsen. Jag läser den gärna.
Kan man verkligen pränta ned sina inre upplevelser utan att den här
hissnande magiska känslan försvinner, tänker jag. Jag har åtminstone
gjort ett försök här.

för er som vill följa med in i labyrinten och veta mera kring alla
kurser och seminarier så finner ni det på www.teatrodelossentidos.com

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser