Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Sympatisk motbild av Judas

2012-04-09

Fakta:

Namn: Jesus Christ Superstar
Koreografi: Roger Lybeck
Författare: Tim Rice, Svensk översättning: Ola Salo
Regissör: Ronny Danielsson
Musik: Andrew Lloyd Webber
Ensemble: Scenografi: Martin Chocholousek
Plats: Göta Lejon, Stockholm
» http://www.gotalejon.se/

Jesus, klädd i svarta skinnbyxor, glittrig lång vit skjorta och med långt rakt kolsvart hår, rullas in på scen sittande i en kundvagn, körd av Maria Magdalena. Ganska snabbt kommer alla lärjungar in, klädda som hårdrocksfans, och de kryllar omkring Jesus.

Jesus i Ola Salos tolkning är som en popstjärna, ganska nöjd över att bli hyllad och upphöjd, en vek karaktär, som hellre låter sig smörjas in av dyra oljor än ger åt de fattiga. ”De fattiga har ni ju alltid omkring mig”, förklarar han: ”Men jag ska inte vara här länge till.”

Ola Salos Jesus förlorar i mötet med Judas, ett kraftpaket, spelad av Patrik Martinsson, vars tolkning av Judas fick stor uppmärksamhet på Malmö Opera 2008. Patrik Martinsson har spelat Judas också på GöteborgsOperan. Han är enastående som Judas och ställer svåra existentiella frågor på sin spets om guds planer och sätt att genomföra sin plan. Judas undrar, med rätta:

”Varför får han bära skuld och skam genom årtusenden när det var meningen att Jesus skulle förrådas? Hur skulle det gå med Jesu uppdrag om Judas inte hade förrått honom?”

Ola Salos nyöversättning låg till grund för uppsättningen som spelades på Malmö Opera. Till Stockholmsföreställningen har Ola Salo ändrat en del i texten och fördjupat en del funderingar. Uppsättningen på Göta Lejon har också fått tillskott i ensemblen och en ny orkester, ny scenografi och nya kostymlösningar.

Scenen som möter oss i öppningsscenen består av en mur och ett stålstaket, som ger associationer till muren i Palestina. Inledningen med ljud av stridsflyg förstärker detta intryck, men tyvärr finns det inget i spelet för övrigt som bygger vidare på dessa associationer. Ola Salos Jesus tar upp nutida fenomen som idoldyrkan men landar inte i dagens politiska klimat. Den Jesus som framställs är en svag, ganska kraftlös människa. Scenografin är mörk, liksom berättelsen. Jesu sista sju dagar är som sig bör en svart berättelse om ångest, plågor, förräderi och död.

Föreställningen är en musikal med betoning på musiken, de klassiska sångerna är mäktiga. Dans är det mer magert med, många scener bygger på koreograferade rörelser med lärjungar som virrar runt och soldater som väller in.

En bejublad scen med sprakande showdans är dock när Morgan Alling träder in på scen i guldglittrande kläder som Herodes som samtidigt är en bild av djävulen som frestar Jesus, vill få honom att rädda sig genom att göra något under.

Kajafas och Hannas, de två skriftlärda översteprästerna, spelade av Janne Åström och Rolf Lydahl, har ett intressant samspel. Janne Åström med den djupaste bas jag hört honom sjunga med styr och ställer som den onde Kajafas tillsammans med kumpanen Hannas som har en inställsam ljus röst. De kompletterar varandra, är två bilder av samma onda religiösa makt.

Fred Johanssons tolkning av Pontius Pilatus är en annan av musikalens behållningar. Han gestaltar den fege maktmänniskan som vet att han gör fel, men inte orkar stå emot, tvår sina händer, men vad hjälper det? Hans skuld fäster vid honom.

Självklart är det en musikfest. Den som älskar sångerna som hör till musikalen får sitt lystmäte tillfredsställt. Musikaliskt är det ett bra framförande men rollmässigt är Ola Salos mänskliga Jesus-figur alltför svag mot ett sådant motstånd som Judas, Kajafas och Hannas.

Att publiken går ut och sympatiserar med Judas är spännande. Kanske är det meningen? Oavsett vilket är den nya uppsättningen av Jesus Christ Superstar en föreställning som ger upphov till tankar och det finns mycket att diskutera om efteråt.

Rosemari Södergren

Fler Föreställningar

Annonser