Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Postkommunistisk kärleksnostalgi

2012-03-31

Fakta:

Namn: Lubiewo – kärleksön
Koreografi: Dan Langeborg
Författare: Av Lucas Svensson efter Michal Witkowskis roman
Regissör: Ronnie Hallgren
Musik: Oskar Humlebo
Ensemble: Scenografi & kostym Bente Lykke Møller
Plats: Göteborgs Stadsteater, Premiär 30 mars 2012
» http://www.stadsteatern.goteborg.se/

Grovt språk, blottade mäns könsorgan, åldrade fjollor och romantisk melankolisk musik av Moto Boy – uppsättningen av Lubiewo – kärleksön på Göteborgs Stadsteater är har många djup och flera lager. Den är mörk, dyster, vacker, provokativ. sorglig men förmedlar ändå små strimmor av hopp att det går att hitta värdighet i förnedringen. Det är en stark skildring av människor på samhällets botten och samtidigt är den ömsint och visar hur dessa små människor en värdighet i ett samhälle som ständigt förändras, men där de aldrig passar in.

Patricia (spelas av Björn Kjellman) och Lukrecia (spelas av Sven-Åke Gustavsson) är två åldrade fjollor. Håret har glesnat och biivit grått, de sitter i den park där de som yngre brukade ragga upp unga kraftfulla män och de minns sina fjollvänner, som nu är döda. Döda soldater som en gång var deras sexkamrater passerar också revy.

Patricia och Lukrecia sitter på en kal scen med estetiskt stram scenografi: ett stort rum med cementväggar och några breda pelare. Kalt och fuktigt, som i en gravkammare.

De två åldrade fjollorna är bedrövade över att leva i ett Polen som kastat ut kommunismen, i den nya kapitalistiska världen har deras liv inte förbättras. De tillhör fortfarande samhällets bottenskikt och de har svårare att hitta unga män när inte längre den röda arméns soldater finns att ragga upp. Under kommunismen var det svårt för de unga soldaterna att få tag på porr. Det gav de unga homosexuella männen chansen att bjuda ut sig för soldaterna.

Det är den yttre handlingen men egentligen handlar denna bittra, kalla, absurda och roliga berättelse om annat. Jag tycker på sätt och vis den inte ens primärt handlar om bögar eller homosexuella. Patricia och Lukrecia är en speciell slags homosexuella män som är fixerade vid att ha sex med män där sex i sig är det viktigaste och inte relationen. De söker inte någon partner eller någon att älska på annat sätt än för att ha sex med. Eftersom deras läggning varit förbjuden eller inte önskvärd har de levt ett liv i utanförskap.
Vad har gjort dem så utan, att de lever utan förmåga till långvariga relationer?
Om de hade haft samma förhållande till sex men lusten varit inriktad mot kvinnor istället, då hade de inte betraktats som samhällets bottenskikt och de hade inte varit hänvisade till att ragga i en skum park och på pissoarer. Föreställningen sätter igång tankar, den är stark och provocerande. Ordet ”kuk” sägs säkert femtio gånger under föreställningen och vi får se män som visar sitt könsorgan.
Att åldras är en del av livet, vilket vi kan förhålla oss till på olika sätt. För en människa som bygger hela sitt liv på att vara sexuellt attraktiv är åldrandet en tung process. Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson speglar de två åldrade fjollorna Patricia och Lukrecia naket, ömsint, trovärdigt och mänskligt.
Lubiewo – kärleksön har en lång rad starka skådespelarinsatser, inte bara Björn Kjellman och Sven-Åke Gustavsson: Eivin Dahlgren som den sorgliga Jessie som dör i aids imponerar liksom David Fukamachi Regnfors som den unge mannen, författarens alter ego, för att nämna några.
Musiken till föreställningen är komponerad av Moto Boy alias Oskar Humlebo som också deltar på scen. Hans sakrala vackra vemodiga stämma och hans fina gitarrspel ger föreställningen en tidslös stämning. Ett minus dock för att regissören låter musiken stå i skymundan och inte använder den mer. Den är tyvärr alltför ofta frånvarande. Oskar Humlebo själv är däremot med på scen nästan hela tiden, han får stå i bakgrunden med sitt vitsminkade ansikte och röda läppstift, med gitarren hängande i ett band vilket skapar en suggestiv bild. Han står där i rollen som en död pojke.

Lubiewo – kärleksön lämnar nog ingen oberörd, men den som tar illa upp av ordet ”kuk” och mäns könsorgan ska kanske se upp. Allt rör sig ut och in och det är svårt att veta vem som egentligen är levande. Är allt bara minnen? Finns ens Patricia och Lukrecia längre? Föreställningen är drömsk, som ett polsk drömspel om nutiden och dåtiden, om de levande och de döda, om kommunismen och kapitalismen.

Rosemari Södergren

Fler Föreställningar

Annonser