Kyssen och såret

Längtan efter synden och kärlekens plåga fick som vi vet sin
wagnerska Erlösung i Parsifal. Denna har just haft premiär i en lika
fascinerande musikalisk som scenografisk uppsättning på Operan i
Köpenhamn.
”Åh! Kärleks plåga! Nu skälver kroppen, rädd och tänd av längtan
efter synden. Jag ser i skräck, stelt, på den vigda kalken, dess helga
blod blir rött” sjunger Parsifal. Märkligt att förstå idag men det är
det som driver Parsifal och det är grundpelaren i Richard Wagners hela
estetik.
Den enda kvinnan i Parsifal är Kundry , en slags urdjävulinna i
bästa viktorianska tidsanda. Lika mycket vamp, som vampyr, luder som
madonna. Tänk på Edward Munchs skräckfyllda Kyssen för att bara nämna
någon av alla dessa översexualiserade kvinnor som förekommer i den
tidens begreppsvärld.
Parsifal som är ett av musikhistoriens första
totalkonstverk lät också Djagilev hämta inspiration från till sin
Ryska balett. Även Loie Fuller och Isadora Duncan var uttalade
wagnerianer.
Första aktens förspel är en unik musikalisk form som Wagner
experimenterat fram i Parsifal. Hela verkets musikaliska struktur
ligger här exponerat för att vi skall känna hur handlingen och
reflexionen vävs samman. Allt detta framkommer tydligt i den suveränt
skicklige dirigenten Hartmut Haenchens framförande. Han är en av vår
tids främsta Wagnerspecialister.
Den engelske regissören Keith Warner lyckas tillsammans med
scenografen Es Devlin göra hela detta märkliga sorgespel levande även
för en nutida publik.
Koreografen Karl Alfred Schreiner som är utlånad
från Statsteater am Gärtnerplatz i Munchen gör en skicklig insats för
att få hela rörelsevokabulären att fungera. Ingen lätt uppgift.
Idag väcker verket många nya frågor. Inte bara om sex och religion
utan också om racism och religiös fanatism. Strävan efter en slags
mänsklig renhet som Parsifal söker efter har senare som vi vet
formuleras till den politiska ideologi som utlöste inte bara ett
världskrig utan också ett av historiens värsta folkmord.
Wagners
operor var som bekant förbjudna att spelas till långt efter andra
världskriget men upplever idag en pånyttfödelse runt om i världens
operahus. Och wagnerianerna verkar lika många idag, åtminstone om vi
bedömmer utifrån de nästan ständigt utsålda platserna.
Den här versionen försöker sätta mer fokus på sex än religion. Men
trots att man försöker plocka bort de kristna symbolerna och i stället
fokusera på Graalriddarna och den mystik som de fortfarande väcker så
hänger trots allt religionen som ett spöke över det hela. Varför man
valt att i en scen visa Kristus som bär på sitt kors kändes lite i
överkant. Graalriddarnas kalk som anspelar på Kristuslegenden blev
också för mycket av symbolik i slutändan. Och tala inte om alla
sjukbårar som den vitklädda sjukhusklädda kören fick bära ut och in.
Amfortas är Graalriddarna kung som skadat sig med sin egen
förgiftade lans och i den här föreställningen bär han sitt sår som en
blodröd diagonal i sidan likt den Korsfäste Kristus. Det är han som
ligger på sjukbåren som man bär runt med. Men ju mer Amfortas sår
förblöder destu kargare blir riddarnas livsvillkor. Klingsor en av de
fallna riddarna som har kastrerat sig själv uppträder som en trollkarl
som lockat Amfortas till synd genom kvinnligt umgänge med Kundry. Det
är hon som ger männen den dramatiska kyssen som leder till deras
undergång.
De flesta Wageruttolkare är idag ense om att det till grund här
ligger fruktan för männen att få syfilis som leder till deras
livslånga sjukdom som ingen kan bota. Det är alltså kvinnan som
avsätter sina blodiga livsfarliga spår. Men för att skapa frälsning
måste mannen synda och det är det som ”dåren” Parsifal tvingas
inse. Men i sista akten ges Kundry som är en vandrande judinna trots
allt frälsning genom att bli kristnad och dö. Det var hon som sägs ha
skrattat åt Kristus på korset.
Den religiösa symboliken är så framträdande i själva handlingen.
Kanske är det också för att fästa vår uppmärksamhet på hur seglivad
denna fortfarande är inte bara i den kristna utan i alla religioner
och vilka tveeggade känslor de kan väcka. Bandet mellan kyssen och
såret, mellan könet och sjukdomen är idag brutet, tack och lov. Men
sökandet efter nya politiska ideologier med religiös substans har inte
upphört.
Scenografin känns som en visuell show med fängslande high
techinslag vars bärande konstruktion består av ett medeltida torn som
ändrar position från den ena akten till den andra. Från en sluten borg
vänder den sig plötsligt och öppnar sig för att ta emot väldiga
svart-vita projektioner av snåriga skogar där riddarna med sina spjut
jagar runt. I nästa scen försvinner bildskärmen för att istället
täckas av en eldröd sammetsmata som alluderar på en vagina.
Det är i
denna den berömda blomsterfesten utspelar sig. Förhäxande vackert
klädda flickor spirar upp på våren för att behagfullt snärja
Gralhjälten Parsifal. Som en kollektiv bild av känslolös sexualitet
sjunger och dansar de till en valsmelodi. Valsen var på modet och den
sågs som inkarnation av både berusning, glömska och kärlek. Från torn
och forntid till rymdskepp och nutid. En ambitiös uppsättning som med
säkerhet kommer att dra fulla hus och locka wagnerianer också från
andra sidan Sundet.

Föreställningen visas t.o.m. den 13 maj.

Ann Jonsson