Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

Ett klyschigt psykedeliskt virrvarr

2012-03-28

Fakta:

Namn: Den hypnotiska tapeten
Plats: Hipp, Malmö
» http://www.skanesdansteater.se

Allt rör sig. Lika mycket dansarna och skådespelarna som mängden
montrar med tapetprover. Alla är klädda i vardagliga kläder som om de
kom direkt från gatan in på scenen. Utom de båda skickliga dansarna
Hazuki Kojima och Jin-Yi Wang som bär silverglänsande blanka fodral
med en överdos ansiktssmink. Vad månne dölja sig bakom denna ytlighet?
Är vi verkligen så trista i vår vardaglighet och tala inte om vilken
trist mimik de visar upp. Inte ens de färgglada tapeterna förhöjer
stämningen. Att sådana skulle vara särskilt hypnotiserande, för att
dölja allt elände som pågick under Vietnamkriget enligt Strömgrens
uppfattning, har man svårt att hänga med i. Handlingen är nämligen
förlagd till 70-tal. Att folk fortsätter tapetsera idag hör väl till
ironin.
Det är korta episoder inte utan direkt sammanhang som dyker upp på
olika platser i rummet. Som vanligt hos Strömgren är det upp till oss
själva att pussla samman bitarna om vi nu orkar. Oftast finns en röd
tråd som vi ganska snart upptäcker. I den här föreställningen behöver
vi inte leta länge.
Alla förstår vi genast att Jo Strömgren har ett och eller annat på hjärtat attt säga i den svenska genusfrågan. Att han i programbladet bland
mycket annat märkligt säger att ”Sverige är i mina ögon lika
tendentiöst i ett tema som ’genusfrågan’ som USA är i ”
religionsfrågan ”. Lite längre ned läser vi ” Jag känner samma
begränsning när det gäller behandlingen av kvinnoroller i Sverige som
jag känner när det gäller behandling av politiskt innehåll i
Vitryssland ”. Vad menar du egentligen med alla dessa klyschor Jo
Strömgren?
I den första scenbilden dyker en kvinna upp med en mick och berättar
att hon egentligen inte skulle vara med men trots allt lyckades. Men
som konferencier. En oftast meningslös kvinnosyssla som i slutändan
tröttar ut alla.
Tapetfabrikören fortsätter att förneka att han har någon kvinnlig
anställd vid namn Josefin trots att en kille dyker upp och insisterar
på att hon verkligen existerar. För att bli sen utslängd efter att ha
besvarat en rad idiotiska frågor. En annan kvinna kravlar mitt på
golvet som för att komma loss. Scenen känns lika beklämmande som vacker
inte minst tack vare dansarens uttrycksfulla rörelsevokabulär.
De båda asiatiska dansarna blir med tiden tolk åt tapetfabrikören
som nu bestämt sig för att söka nya vägar i något asiatiskt land. Men
de tuffa James Bondtjejerna tar snart vid, slänger ut honom och tar
kommandot efter att ha slängt ned en stackare i en ångande grop.
Snart
har vi stackars svenska genusfixerade kvinnor fått nog av allt nonsens
som serveras. Dessutom löper allt iväg utan att man kan få grepp om
formen. Dansarna och skådespelarna blandar sig i intressanta duetter
och gruppkonstelationer men ändå känns det hela främmande som om
kontakten med koreografen /regissören har låst sig.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser