Strindberg i moderna kläder
Scenrummet är lika kolsvart som dramat. Ett trivialt
äktenskapsgräl, galna människor som angriper varandra utan direkt
anledning och en ung optimistisk kille som söker meningen med sin
tillvaro. Allt detta och mycket mera utspelar sig framför våra ögon i
den här uppsättningen av Strindbergs Ett drömspel där ingen åldras
från en scen till en annan vilket känns skönt.
I vår sekulariserade
tidsålder har dessutom kläderna förlorat både sin sociala som
könsrollsfixerade roll. Annat var det på Strindbergs tid men genom att
låta alla skådespelarna bära helt vanliga kläder som om det vore deras
privata förs dramat fram i tiden. Tiden och rummet knyts på detta sätt
samman på ett magiskt sätt.
Förutom en läslampa som står på ett bord i hörnet av scenen och med
vilken de riktar ljuset åt olika håll under föreställningens gång finns
mycket lite rekvisita. Med undantag av några stolar som man slänger
runt med och en fiskehåv. Fonden utgörs av en mörk vägg som de
alltemellanåt försöker slå sönder för att komma loss. Det är lika
vackert som surrealistiskt i sin bitande ironi. Vem är det egentligen
som håller oss inspärrade?
Den unge killen som spelar Officerens roll iklädd huvtröja och
träningsbyxor där det står Statens scenskola på är inte minst
oförglömlig med sin hätska upproriskhet som Fadern försöker slå ned.
Med associationer till både barnmisshandel och militärers tortyr i dagens
machovärld. Dramats mansbilder fungerar som olika sidor hos människan.
Kvinnan är modern, barnaföderskan, dottern och den dubbelarbetande
portvakterskan för Strindberg. Har vi kommit längre idag?
Strindbergs berömda förord till den här föreställningen är lika
poetiskt och rytmiskt skrivet som dramat och det har regissören Kjersti
Horn tagit fasta på.
”En blandning av minnen, upplevelser, fria
påhitt, orimligheter och improvisationer”, för att citera Strindberg.
Och att det är synd om människorna som han myntat kan ingen missta sig
på.
Gudadottern stiger ned till jorden och förvandlas till den jordiska
Agnes men tröttnar snart på allt grälande och barnaskrikande för att
sticka sin väg.
Ordet, texten har makten och det är efter den människorna handlar
verkar Strindberg mena. Diktatoriskt och högstämt men samtidigt
motsägelsefullt som denna avskalade och lite provokativa version vill
peka på. Gott en timma varar den.
Föreställningen visas på Intiman, Malmö Stadsteater fram t.o.m. den 5
maj.
Fler Föreställningar
