Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Ett laddat plagg

2012-03-12

Fakta:

Namn: Manta
Koreografi: Hela Fattoumi & Eric Lamoureux,
Plats: Dansstationen i Malmö 28 februari.
» http://www.ccncbn.com

”So I am an Arab woman, moulded by a double culture, supposedly emancipated, a woman deeply attached to the question of the liberty of woman, the liberty to live their woman’s life without restrictions, without constraining obligation. The last ten years, with wearing the hijab being so largely commented upon in the media, have been for me- even if I myself have never been forced to submit to the hijab- a boiling kettle of complex questioning.(-)”
Héla Fattoumi / Eric Lamoureux

Det börjar med en videoprojektion på filmduk med olika bilder om hijab i arabiskt vardagsliv, med frågor som ”string är ok men inte hijab?”som Héla Fattoumi sitter och tittar på. Så introduceras frågeställningen om kvinnans status/space i samhället, identitet och dräkt/slöja.
Manta är en performance/dansföreställning, med en enda person, Héla Fattoumi på scen, vitklädd, iklädd heltäckande slöja, hijab.
Héla Fattoumi tar plats på en tygklädd T-formad catwalk på Dansstationens scen,där hon börjar föreställningen liksom bakifrån, med små energiska rörelser med sittmusklerna utför månne ett slags ironisk anti-magdans.
(Enligt Broby-Johansens bok Kropp och kläder skulle det vara ett urgammalt sätt att visa sitt förakt, detta att vända rumpan mot betraktaren. I Manta kan det kanske tolkas som en lek, alternativt förakt mot en traditionell manlig kultur som stänger in kvinnan i ett hav av tyg, avgränsar henne från omvärlden?)
Därefter vänder sig Héla Fatoumi om, visar all sin fysiska energi enbart genom sin blick på oss i publiken, ovanför den vita slöjan som täcker ansiktet, utom ögonen. Händerna sträckas ut i klassiska åtbörder av att vilja kommunicera med omvärlden,alternativt, vädjan om hjälp, med inåtvänd energi.
Senare övergår föreställningen i ett mer kontemplativt tillstånd, där dansaren sitter i introvert pose på det spegelblanka golvet där bilden av henne själv speglas i golvet, dubbleras, och en sorgsen längtan fryser fast, skapar en bild av orörlig melankoli som gör att själva Tiden stannar.. Som en parafras på den grekiske ynglingen Narcissus förälskad i sin egen spegelbild, fast här, tvärtom..
Därefter rör hon sig mot den tygklädda catwalk i fonden och lyfter, drar, långsamt, det gigantiska tyget/slöjan från sin catwalken, tills det lossnar, drar med sig, med innebörd att Någonting Mer/ Tradition följer med tyget och försvinner.
Innan dess står dansaren framför en röntgenaktigt stark strålkastare som skoninglöst genomlyser hennes kropp genom alla tyglager.
Och sen, en mer dramatisk konfrontation med tyg, ett slagsmål mellan dansaren och ett stort antal tygstycken, hopvikta men skall vikas om igen. Hon tar upp varje tygstycke, stort som en slöja/hijab, viker ihop det på nytt, lägger det i en ny hög på andra sidan, alltmer rasande. Till slut ”slåss” hon med varje tygstycke, som vore det hennes värsta fiende, i allt hårdare tempo, som om dessa tygstycken i sig begränsar hennes utrymme/ space, plats på jorden, hemortsorträtt.
Ett ögonblick får jag en association till Loie Fullers performance där hon dansar poetiskt med olika tyger/sjalar i bröderna Lumieres film från 1897-1899 på en stor scen. Det är liknande rörelsemönster men en performance full av lekfull poesi och glädje.
Till skillnad från Manta med smärtsam skönhet och visuell fantasi men melankoli som genomgående tema i denna gestaltning
av kamp mellan kvinnan och tyget/traditionen/utrymmet/space.

Att synliggöra det osynliga
Efter slagsmålet mörknar scenen, sen kommer Héla Fattoumi in iförd jeans, högklackat, jacka, eget hår med grepp om en mikrofon där hon sjunger med i låten It is a Man’s World. Med starka bilder har hon med maximal intensitet gestaltat känslan av att vara instängd i sig själv,i slöjan, i vitt som i sin egen svepning, som levande död. Inte att ”vara eller inte vara”, som Hamlet, men VARA sin egen undertext, men nu synliggjord!
En performanceföreställning som jag tror kan bli förstådd av alla, oavsedd ålder.

”Dräkten visar inte bara en tids kvinnor och män, som de helst vill se ut, de är inte bara svar på ställda frågor, den är samtidigt en kritik av frågeställaren. Kvinnligt mode är fullt av stumma vittnesbörd mot tidens män och herrmodet mot dessa kvinnor, ty bägge är klädda efter det motsatta könets krav. Hur fint avslöjas inte det ena könets natur genom att dölja det andras!”
Ur Broby- Johansens bok Kropp och kläder från 1966, en av de femtio böcker som författaren utgivit, varav cirka femton böcker översatts till svenska.
Ytterligare ett citat ur boken om någotnign oväntat, män som är beslöjade:
”Männen hos tuaregerna i Väst-Sahara har en remsa blått bomullstyg virad om huvud och ansikte så att bara ögonen syns. Gifter sig en tuareg med en kvinna av högre stånd än hans eget, ärver barnen moderns rang!”

I en intervju med mig 1986 säger Broby-Johansen:
”Kvinnan är alltså ett slags barometer- inte bara på tidens ekonomi och politik, utan också på sin egen betydelse! I tider när kvinnan varit betydelsefull, har hon visat sin kropp mer öppet i fria, bekväma kläder. När hon blir undertryckt, sitter kläderna som ett pansar på kroppen!”

Ingela Brovik

Fler Föreställningar

Annonser