Enformig forskning

En forskare inom neurofysiologi samarbetar med en dansare. Det låter väldigt spännande. Julien Ochala forskar på Uppsala Universitet om muskler och muskelsjukdomar och Ingrid Cogne är dansare och koreograf.
De börjar föreställningen med att Julien Ochala står rakt upp och ner med Ingrid Cogne stående bredvid sig. Julien berättar om några muskelsjukdomar och hur muskler fungerar, han stryker under vissa delar av sin föreläsning med gester medan Ingrid Cogne bara står där bredvid, utan att göra något.
Avskalat och enkelt? Kanske. Men jag frågar mig varför ett samarbete mellan en man som är neurofysiolog och en kvinna som är dansare inte ger mer utrymme för hennes erfarenheter? Varför så lite dans? Varför så enformigt? Jag såg föreställningen dessutom den 8 mars, på den internationella kvinnodagen. Då blev det än mer bisarrt att samarbetet mynnat ut i att framför allt lyfta fram mannens arbete.
Den första halvtimmen är en repris av deras gemensamma projekt från 2008. Därefter följer nya projektet som börjar med att de springer runt på scenen, tar små rundor in i ett utrymme vid sidan av och hämtar flaskor fyllda med genomskinlig vätska, förmodligen vatten. De hämtar två flaskor i taget och ställer ut dem på scenens golv tills det är helt fyllt av flaskor, allt under ackompanjemang av ljud av skvalpande vatten.
Bilden av alla flaskor, med ljuset som silar sig igenom är rätt läcker. Det tar dock väldigt tid, det är definitivt ingen föreställning som gör det lätt eller underhållande för publiken.
I fem scener förändrar de två medverkande sedan färgen på innehållet i flaskorna medan vi som publik fått ett litet häfte där vi kan läsa fakta om hur en forskare jobbar med vetenskapliga tester kring muskelsjukdomar.
Det är inte lätt att förstå på vilket sätt beskrivningarna i den lilla broschyren samverkar med vad som sker på scen, varför flaskornas innehåll färgas rött och blått under de första scenerna och sedan blir orange och gröna och i slutscenen blir helt fyllda av svart.
Att låta forskning och scen mötas är ett spännande grepp. Jag har lärt mig en del intressant om hur muskler fungerar. Men det här mötet har låtit forskaren ta för stor plats i förhållande till dansaren. Dans är nog fel ord, koreografi och konstinstallation kommer närmare rätt kategorisering.

Rosemari Södergren