Starkt om västvärldens skuldkomplex

Soft jazzig bakgrundsmusik, som från en exklusiv bar eller hissmusik, hörs och på den helvita scenen sitter tre vitklädda personer på vita soffor och en vitklädd man ligger på den vita heltäckningsmattan.
En bild av den välbärgade västerländska medelklassen, vars värderingar den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig undersöker, granskar och vrider på.
Peggy Pickit ser Guds ansikte är en pjäs som ställer svåra frågor om vårt ansvar. Har den gynnade delen av världen skuld till de stora klyftorna mellan de fattigaste och de välbärgade? Eller är vi maktlösa?
Martin och Karin är två läkare, de är gifta och har arbetat utomlands i en krishärd i Afrika i sex år. Nu är de bjudna hem till vännerna Lisa och Frank, som under sex åren istället byggt upp ett tryggt medelklassliv med villa med fint garage. Paren har inte setts på sex år – men mötet blir en katastrof.
Handlingen bryts hela tiden av genom att skådespelarna kliver ur scenen, tar några kliv fram mot publiken och kommenterar det som hänt eller återger sina tankar om kvällen. Därefter tas handlingen upp igen, ibland tillbakaspolas handlingen några steg.
Upprepningen blir som ett mantra som speglar det förljugna sällskapslivet.
Mycket sägs mellan raderna och förstärks genom blickar och miner. Dramat klär av den välbärgade övre medelklassen in på benet och avslöjar alla dess förljugna beteenden och vi får också flera citat som kommer att bli klassiska beskrivningar av nutidsmänniskor som: ”Enda sättet att klara bjudningar är alkohol”.
En stark scen är när Frank försöker sopa kontroverserna under mattan och sätter på en vinylskiva med Simon and Garfunkel och spelar och dansar till Sound of Silence. Han rör sig stelt, osäkert, dansar utan att få respons. De andra tre är som förstelnade.

Lisa och Frank har en femårig dotter, som inte är hemma när gästerna kommer. Martin och Karin har under de sex åren i Afrika tagit hand om en sjuk och föräldralös flicka, Annie. Lisa och Frank har skickat pengar till dem för att de ska kunna ge flickan medicin. De har också skickat brev från dottern Caroline, som gjort teckningar till Annie. Nu vill Caroline skicka sin plastdocka till Annie. Det blir så absurt, Annie är kvarlämnad i Afrika och får inte längre medicin och kommer troligen inte att överleva, om hon ens lever fortfarande.
Föreställningen skildrar det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och u-länderna, men den skildrar också hur hopplöst maktlös varje enskild människa kan känna sig.
En stark föreställning och som ställer viktiga frågor som mal runt i huvudet efteråt.

Rosemari Södergren