Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 19 september 2020

Danspoesi med laddad problematik

2012-03-04

Fakta:

Namn: Manta
Koreografi: Héla Fattoumi och Éric Lamoureux
Plats: Dansstationen i Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Ett vackert ljussken sprider sig över scengolvet. Lika mjukt och
känslofullt laddat som den hudfärgade heltäckande klädsel som Hela
Fattoumi bär under sin föreställning Manta som hon just nu
turnerar i Sverige med. Det är en expressiv och laddad performance som
förenar stark fysisk närvaro med en luftighet som sätter sina avstamp
i hela scenrummet.
Iförd en heltäckande klädnad kallad hijab står hon först orörlig
mitt på scenen på en slags silverglänsande catwalk och rullar runt med
de kattlika ögonen. Hotfullt nästan skräckinjagande som för att fästa
vår uppmärksamhet på hur stark förändringen känns. På samma gång är
hon vacker som en havsrocka, djuret som hon gjort till metafor för
sitt verk. En kropp av kött och blod som fångats ur havets djup,
inhöljt i sitt eget skal som enbart har ögonen fria för att se.
Samtidigt är hon sinnebild för den muslimska världens
fundamentalistiska syften där kvinnorna enligt Koranen inte får visa
sig mer än för sina närmaste män. För vem exakt får vi en beskrivning
på en bildskärm i fonden.
Fattoumi fyller plagget med rörelse och sveper det i vackra
sekvenser runt på scengolvet. Ibland blir slöjan till stoff som hon
leker med, vecklar samman och lagrar på hög. Som om hon letar efter
att befria sig från detta virrvarr av tygbitar som hennes kropp är
inhöljt i. Fascinerat följer vi hur hon långsamt försöker frigöra sig,
skapa kontakt med rummet och längta sig fram till det ögonblick då
kroppen befrias.Vid ett tillfälle framträder hennes kropp och
organiska rörelsemönster ännu starkare genom att hon genomlyses med
ett skärande motljus. Det är skört berörande men också ironiskt
kommenterande.
Det handlar inte bara om slöjans komplexfyllda och laddade
betydelser utan lika mycket om oss själva och våra egna inrutade
mönster och levnadssätt som hon ironiserar kring. I slutscenen har hon
bytt om till jeans, lätt genomskinlig blus och höga plattåskor och med
micken i hand sjunger hon om feminismens hjältinnor som Simone de
Beauvoir och Coco Chanel… Är vi egentligen själva så fria i våra egna
klädvanor som vi inbillar oss? Texastajta jeans och obekväma skor till
trots.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser