Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

De yttersta frågorna

2012-03-01

Fakta:

Namn: noBody
Koreografi: Sasha Waltz
Musik: Hans Peter Kuhn
Ensemble: Göteborgsoperans balett
Plats: Göteborgsperan
» http://www.opera.se

Vi vandrar alla i dödsskuggans dal. Hos Sasha Waltz är den en bunker, belägen under det intensiva ljus som sägs markera gränsen mellan liv och död. Som åskådare utsätts du för ett obehagligt starkt motljus när du tar plats i salongen. Sasha Waltz stryker ingen medhårs. Helaftonsverket noBody är en utmanande reflektion över vårt ändliga varande och vad det lämnar kvar. Livets slut på en timme och trekvart, utan paus.

Låt dig inte luras av att det låter dystert. Visst prövas ditt tålamod en smula, men det hör till saken. Sasha Waltz och Göteborgsoperans dansare ger dig en kväll att begrunda, en upplevelse av dans att leva vidare på.
Att lyckas locka hit denna världsberömda koreograf och regissör visar att Göteborgsbaletten räknas till den europeiska eliten. NoBody har tidigare bara anförtrotts koreografens eget kompani. Johannes Öhmans repertoarbygge var framgångsrikt, hoppas att balettchefen Adolphe Binder fortsätter. Mot bakgrund av att de har danslivet i Berlin gemensamt borde hon vara upplagd för mera Waltz i Göteborg.
Men det är hård konkurrens. När Sasha Waltz gästspelade under Dans- och teaterfestivalen 1998 var hon ännu en komet på väg uppåt. Allee der kosmonauten och Zweiland, som spelades på Pustervik, gav tragikomiska inblickar i förortens familjeliv och var tidstypiska exempel på hennes kraftfulla dansteater.

Sedan dess har karriären blomstrat. Under åren som en av de konstnärliga ledarna för Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin skapade Sasha Waltz trilogin där noBody utgör sista delen – efter Körper och S. Hon koreograferar och regisserar idag även opera och har svarat för uppmärksammade installationer vid öppnandet av nya museer såväl i Berlin som Rom.

I hennes koreografier är rum och arkitektur avgörande utgångspunkter. Ansvaret för scenografibunkern i noBody delar Waltz med Thomas Schenk. I fonden på den rundade väggen finns tre kvadrater i rad ovanpå varandra. Det reflekterande glaset dimmas, men upplysta ger oss kvadraterna också levande bilder, som rapporter från en annan dimension. Ytterligare två mjölkvita kvadrater, en på var sida av scenen, är genomsläpp för diskreta entréer och sortier.

Men Mariko Kida har redan börjat sin vandring medan de sista åskådarna bänkar sig. Klädd i vitt och med en linda om huvudet, som den uppbindning av hakan den döda kan få, avtecknar hon sig svagt. I det grå töcknet dyker ytterligare varelser upp. De går långsamt och sugs nästan upp av dunklet. Hans Peter Kuhns musik, närmast att beteckna som diffusa ljud, är lika dämpad. Gradvis befolkas scenen och ljuset lyfter. Koreografin domineras av vandrande steg. Var och en rör sig i sina banor, inledningsvis utan kontakt. Dansarna går och springer. På linje, i cirkel, formationer och grupper. De skapar strida strömmar med plötsliga brott. Ur det raka ledet faller någon ur. Sugs in igen. Nästa gång faller flera. Gruppen böljar, tassar på tå, niger och hoppar så smått.

Kostymerna är enkla i vitt och svart med grå toner emellan. Fernando Melo i rött blir en starkt avvikande signal och Lea Yanais silkigt blanka klänning ger en annan kontrast. Men bara som bilder, individerna är överskridna. I detta gränsland är alla och ingen.

Sasha Waltz berättar i programbladet att upptäckten av kontaktimprovisationen blev avgörande för hennes val av dansen som uttrycksform. Det blir tydligt här. Tekniken utvecklas till en makalös kroppskonst där dansarna är helt i händerna på varandra. Rörelserna fortplantas från den ena till den andra, vidare i gruppen ut i hela kollektivet. noBody är en märklig titel på ett verk som är så i högsta grad kroppsligt.
Men ordet är dubbeltydigt, öppningar och konflikter är vad Sasha Waltz arbetar med.
Första halvan av kvällen är en utdragen uppbyggnad. Noggrant etableras stämningen. Det är stämningar och bilder som konstituerar noBody. En drastisk vändpunkt blir den uppblåsta kub som plösligt faller ner. Ett tygsjok först, men det växer snabbt till jättelik form att obönhörligt förhålla sig till. Koreografin får ny energi.
Uppsättningen är en lagseger för dansarna. Precisionen, styrkan och uttrycket är gemensam, en urbild för titeln noBody. Men jag måste ändå nämna det avtryck Fernando Melo gör i scenen där han vägrar att acceptera döden. Han tränger sig in i den livlösa vännens kläder, tar honom som en börda på ryggen i förtvivlat försök att förlänga vandringen. Det är existentiellt gripande. Och en lättnad när övriga gruppen lösgör sig ur sin åseende förlamning och griper in. Vi behöver hjälp att leva vidare.

Spelas t o m 30/3.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 27 februari 2012

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser