Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

Mer manpower än girlpower

2012-02-21

Fakta:

Namn: Faith
Koreografi: Melody Putu
Musik: Henrik Munch
Ensemble: Unga Fuse, Smålands Musik & Teater
Plats: Slottegymnasiets aula, Ljusdal
» http://www.smot.se/

Konturerna av en hopkrupen kvinna avtecknar sig framför ett kupolformat tält på scenen. Under tystnad sträcker hon ut en fot, ett långt ben, skakar lite. Mer ljus, trumljud, en till dansare kommer in, den första försvinner men skymtar genom tältduken, de får ögonkontakt. Den nya gör ett solo med mycket golvkontakt.
Ensemblen Unga Fuse, med professionella dansare i åldrarna 19–24 år, ger föreställningen Faith i Slottegymnasiets aula. Koreograf är Melody Putu, en dansare från Sydafrika som ingår i Skånes Dansteaters fasta ensemble.
Hans skriver i programmet att föreställningen handlar om en ung flicka:
”Faith förlorade sin barndom tidigt. När hennes mamma gick bort förväntades hon ta hennes roll. Hon skulle uppfostra sin bror och ta hand om sin pappa. Hon bekämpade det manliga förtrycket på alla fronter genom att utbilda sig, hitta sig själv, passa in och hitta kärlek och lycka. Vi möter Faith och hennes vänner som tillsammans berättar hennes historia.”
Redan här uppstår ett problem. Den tydliga berättelsen i programtexten stämmer inte med koreografins abstrakta uttryck. Föreställningen hade vunnit på att antingen vara ännu mer tydlig i berättande eller också ännu mer abstrakt (utan berättelse). Känslor och stämningar i en ung människas kamp för att överleva och hitta sin väg går att förmedla i dans.

Nu har en av dansarna, Akhona Maqhina, fått den otacksamma uppgiften att spela Faith. Det innebär att hon mest får gå omkring och titta undrande på de andra när de dansar. Troligen ska det föreställa hennes sökande i livet. Hennes kamp mot det manliga förtrycket visas inte heller, de manliga dansarna uttrycker aggressivitet mot de kvinnliga men får inget motstånd.
Som så ofta när förtryck ska gestaltas är det mer lockande och effektfullt att gestalta förtrycket än eventuellt motstånd.
Föreställningen har också en tydlig genusuppdelning, där undflyende kvinnor blir sedda av starka män i förprogrammerade roller. Det blir så att säga mer manpower än girlpower.
Rörelsespråket är det som jag tycker bäst om i föreställningen. Det ser ut att vara inspirerat av hårt fysiskt arbete, på fälten eller i industrin och är mycket intensivt och fysiskt krävande. Det är golvnära, med rullningar, hopp, låga lyft och hårt arm-, ben- och fotarbete. Ibland är det som om dansarna slår efter osynliga attackerande myggor. Vid något tillfälle gör Faith en snabb sydafrikansk stöveldans, utan stövlar.

Dansarna är aldrig full ensemble utan max sex när de dansar tillsammans. Någon är alltid utanför. Det skapar en längtan efter att få se alla dansa tillsammans samtidigt.
Tältet på scenen kan dras isär. Öppningen används för entréer och sortier. Tältduken används också som projektionsyta för mönster vilket ger en mjukare atmosfär. Då kan Faiths kärleksliv uttryckas.
Hon kommer in i grön klänning och dansar med en kille. De hamnar på golvet och ligger där tysta med darrande ben. Efter det har hela ensemblen bytt från jordfärger till dräkter som går i grönt. Tältduken försvinner och det kvarvarande bågformade träställningarna dras åt sidorna.
Den elektroniska musiken av den danske kompositören Henrik Munch utvecklar sig från en till synes evigt bärande trumrytm mot mer markerade bastoner. Mot slutet går den över i cello, stråkar och symfoniska tongångar.

Karin Kämsby

Fler Föreställningar

Annonser