Carmen, en av många kvinnor som mördas

I Malmöoperans nyuppsättning av Carmen har den spanska
lokalfärgen fått ge vika för en folklig svensk medelklassvariant.
Tobakstjejerna känns mera som några svenska strejkande arbetare som
man stängt in bakom stora staket och som lite slappt bevakas av en
stor skara militärer som de inte tvekar att öppet flirta med.
Don José
och Carmen framstår som två städade ungdomar som söker sin väg här i
livet. Längre än så går man inte.
Det folkliga kafémyllret finns kvar, killar och tjejer möts, byter
partner alltmedan ordningsvakterna i sina vinröda uniformer, kängor
och pistolbälten verkar ha tappat sin yrkesfunktion.
Varför är de
egentligen där? Vem skyddar de? Brottslingarna uppe i bergen där
smugglingen tycks pågå öppet eller de stackars instängda tjejerna som
vill ha drägligare levnadsvillkor.
Hela denna opera är fylld av hett stoff som förtjänar debatteras.
I stället hänger man upp sig på den eviga kärlekshistorien som blir
till en segt utdragen moralitet. Kanske är det så att vi inte vågar
bryta med invanda mönster. Eftersom vi älskar musiken nöjer vi oss
helt enkelt med att lyssna utan att ställa några frågor.
Att man valt
visa den ursprungliga versionen med sin talade dialog översatt till
svenska, liksom de olika sångnumren är inte utan poäng. Men
olyckligtvis har vårt språk inte franskans rika och nyanserade
klangrikedom. Men visst som Bizet själv lär ha sagt om ” Toreadorarian:
”Ni vill ha smörja och det är vad ni har fått”.
Den här uppsättningen bygger på en relativt ny tolkning där Carmen
symboliserar tjurfäktaren medan José tjuren.
Men i själva verket är ju
de båda rollerna ytterst flytande. Don José kämpar ju lika mycket som
Carmen för sin individuella frihet.
Carmen provocerar honom och han
försvarar sig så gott han kan. Som han själv sjunger efter att ha
dödat henne:
”Åh!…mitt liv, åh min älskade Carmen!”
Hur mycket
meningslöst dödande sker inte idag runt omkring oss utan att vi lyckas
ingripa. José är ingen psykopat eller mördare utan en vilsegången
kille som kommit på sned med tillvaron. Det där med svartsjukan är en
ingrediens till för att förhöja musikens dramatiska effekt.
Längst fram på scenen står hela tiden ett fotografi omgivet av
tända ljus kanske för att påminna om allt onödigt dödande som sker
runt omkring oss eller bara för att påminna om att om man tar fel väg
tillräckligt många gånger i livet hamnar man ofelbart tillbaka där
man började.
Spelas till och med 16 maj.

Ann Jonsson