Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Nya visuella utmaningar

2012-02-17

Fakta:

Namn: Kvinden uden skygge (Kvinnan utan skugga)
Regissör: Kaspar Holten
Musik: Richard Strauss
Ensemble: Videodesign Signe Krogh, Det Kongelige Teaters sångare och Det Kongelige Kapel
Plats: Operaen i Köpenhamn
» http://kglteater.dk/

Kvinden uden skygge (Kvinnan utan Skugga eller Die Frau ohne Schatten) är en av Richard Strauss minst spelade operor.
Rollgestalternas symbolinnehåll känns främmande för en nutida publik
och möjligen är det därför denna opera spelas så sällan.
Musiken
besitter en otrolig klangmystik och röstprestationerna känns nästan
lika övermänskliga som hos Wagner. Inte minst de berömda falkpartierna
klingar som om de kom från övernaturliga väsen från en fjärran värld.
Köpenhamnsuppsättningen som sedan premiären för snart ett år sedan
fortsätter tas emot med stormande applåder är ett verkligt lyckokast.
Hon som satt bredvid mig berättade att det var fjärde gången hon såg
den. Vad var det som fångade henne, undrade jag. ” Musiken och sången” och tillade ” att verket har något av Et Folkesagn ” eftersom det
har så mycket att berätta på olika plan.”
Också här är det några unga människor som kämpar för att finna sig
tillrätta i en inskränkt tillvaro. I grunden är det den egna friheten
de strävar efter att uppnå. Ofta är det just det som den tidens operor
handlar om. Finna sin egen skugga som Hofmannsthal kallar det eller
som hos Bournonville tvingas navigerar runt i en värld fylld av
hotfulla trollväsen. Det är lika delar äventyr, poesi, magi men också
en stor gnutta verklighet.
Liksom i Strauss andra operor som Elektra, Salome och Ariadne på
Naxos
har kvinnorna huvudrollerna. Feministerna hade vid tiden då
denna opera tillkom (1919) börjat göra sina röster hörda och
möjligen är det av dem librettoförfattaren von Hofmannsthal låtit sig
inspireras.
Andemeningen är den samma – att skapa sin identitet
innebär att man inte får stänga sig inne i sig själv utan möta tidens
förändringar. Men i den här operan söker kvinnorna komma loss inte
bara från sig själva utan också ur männens grepp. Men fortfarande är
de låsta mellan högromantikens Caspar David Friedrichs värld och Klimt
och Kokoshkas symbolistiska.
Med hjälp av storslagna och sinnrikt uppbyggda videoprojektioner
lyckats man här skapa nya visuella rammar som för oss närmare in i vår
egen tid. Ett fascinerande videolandskap möter oss redan från första
scenen.
Ibland utspelas handlingen i små fyrkantiga öppningar i
filmduken som finns på olika plan helt avskilda från varandra. På
duken ser vi samtidigt bilder av falkar som flyger runt, par som
kysser varandra eller huvuden av nyfödda barn. Symboler för de ofödda
eller falken som symbol för friheten.
Ibland verkar falken med sina
jättevingar flyga in över hela salongen men hejdar sig i sista sekund.
Liksom fågeln drömmer vi väl alla att sväva fritt, bort från
tillvarons eländiga konformism.
I slutändan tar videolandskapet formen av en slags tecknad
bilderbok, eller serietidning där våra tankar fritt kan navigera runt.
Bakom detta förtrollande vackra bildlandskap visar sig snart andra
lika förtrollande sådana finnas. I en oförglömlig scen får vi se kören
hängande som uppstoppade dockor bakom den första filmduken – allusion
på de ofödda barnen, de som de båda kvinnorna inte vill ha. Allt
detta utspelar sig som genom ett skimmer i filmduken samtidigt som
handlingen löper vidare men framför oss på scengolvet.
Alla dessa
lager av videoprojektioner både förbryllar och förför oss samtidigt
som de lockar oss in i nya tankebanor. Ibland hör vi barnröster
ovanifrån, från de översta raderna i operans salong. Samtidigt ser vi
projektioner av jätteskyskrapor sprida sina tentakler mot skyn där
endast stjärnorna glimmar. Under finns bara de stackars utlämnade
människorna fågna i sin egen inbilska tillvaro. Ett filmiskt
bildlandskap i ständig förvandling liksom allt i vår omvärld.

Spelas till och med 10 mars.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser