Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Underhållande dans efter älskad film

2012-02-16

Fakta:

Namn: Dirty Dancing
Koreografi: David Scotchford
Författare: Eleanor Bergstein
Regissör: Anders Albien
Musik: John Morris, Berry Gordy, Donald Markowitz, Franke Previte
Plats: Chinateatern i Stockholm
» http://www.chinateatern.se/

Dirty Dancing är en verklig nostalgitripp för alla som älskar filmen. Författaren har lagt till scener, utvecklat delar av handlingen och samtidigt finns det mesta från filmen kvar. Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Det är på gott och ont. Föreställningen är mer en vidareutveckling av filmen än en stor teaterupplevelse.

Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer med en mängd olika dansstilar som chacha, foxtrott, mambo, jive, tango, merengue. Oftast är det dessutom pardans med avancerade lyft.

De två huvudrollsinnehavarna har sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Mia Hjelte gör rollen som Penny, den unga kvinnan som är Johnnys danspartner och som i sin förtvivlan gör en olaglig abort. Mia Hjelte kommer också från traditionell balett och har dansat på Kungliga Operan sedan 2006. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School.

För Pascal Jansson har det varit en utmaning att använda höfterna mer i dansen än vad som görs i traditionell balett. För att dansarna har det varit en utmaning också att spela teater. För Dramaten-skådispelarna Marie Richardson och Björn Granath har utmaningen varit att lära sig dansa och att anpassa repliker efter musiken och dansen.

Dialogen och dansen/musiken gick inte alltid i takt. Kanske är det något som kommer att flyta bättre efter att föreställningen satt sig. Jag saknade också mer fart under crescendot, när Johnny lyfter Baby. Det hade höjt känslan i sluten om hon då hade kommit rusande och liksom flugit upp i lyftet.

Scenografin var överdådig med stora bilder i bakgrunden och de bytte rum skarvfritt. Bron som dök upp ur golvet var en snillrik konstruktion – som en bro mellan barn och vuxenvärlden, mellan arbetar- och medelklass.

Resultatet blir inte stor teater men en underhållande föreställning med mycket dans. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra och det kan vara en fingervisning åt vad som skulle kunna göras för att få fler ungdomar att uppskatta teater. Tänk om Dramaten hade satt upp Dirty Dancing? Det hade varit spännande.

Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis i livet. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de går umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gäster.

Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De finare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i ett eget område och dansar till rockigare musik. Klädstilen skiljer sig också. Arbetarnas ungdomar går i jeans och utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.
Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut så mycket. Publiken var engagerad och väntade på centrala scener och särskilda citat och jublade när de dök upp. ”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom och publiken jublade i extas.

Rosemari Södergren

Fler Föreställningar

Annonser