Alltför mycket död

Feelgood-teater utlovas i programmet. Vad nu det kan betyda i en
föreställning som handlar om Döden, tänker jag när jag lockas se den
nyproducerade Here Comes the Sun.
Det visar sig vara dokumentär teater som bygger på intervjuer man
gjort med människor som lever eller levt nära döden på olika sätt.
Låt oss leva medan vi fortfarande är i livet, låt bli att bekymras
över allt elände runt omkring oss verkar sensmoralen vara. Eller är
det kanske så att det där med döden måste vi ta hand om själva.
Det
är var och ens ensak och det enda som förväntas av oss är att mangrant
ställa upp på begravningar.
Resultatet blev två timmar pladder kring allt från Alzheimersjukas
problem för sin omgivning, killar som kör för fort och dödar oskyldiga
cyklister och sen får bära vidare på det inom sig själva resten av
livet, flickor som gör abort efter våldtäkter, döda anförvanter som
skickas runt inpackade i paket runt Europa för att begravas i
hemjorden, en ihärdig begravningsentreprenör som gör allt för att
försvara sitt jobb…. osv. i alla oändlighet.
Någon undrar vad vi skall göra åt allt dödande i Malmö men mer än
så blir det inte. Lite som i media där allt stuvas in under rätt
rubrik. Här finns ju mängder av intressant material att bygga vidare
på. I stället blir det en formlös medelklassbubbla, som om vi inte
redan hade nog av sådana.
Det är bilder som klistras samman till ett slags färgglatt
collage där liemannen skördar sina själar från första scenens lite
karnevalsliknande upptakt. Om man nu hade valt att sovra bland allt
detta pladder och i stället utvecklat den spännande
rörelsevokabulären tror jag att man både dramaturgiskt och
scenografiskt hade nått bättre resultat.
Koreografin löpte fint trots
de alltför mångtaliga scenerna och skådespelarna lyckades rädda
helheten från att löpa ut i et tomt vakuum. Med hjälp av dansare hade
förslagsvis historierna kunnat ges ny skärpa men då fordras det att
man stryker avsevärt i texten.

Ann Jonsson