Om kärlekssorger

I sin nya helaftonsbalett Liliom nagelfar John Neumeier den på en och samma gång omöjliga och odödliga kärleken på livets teater.

I grund och botten är ungerske författaren Ferenc Molnárs skådespel Liliom från 1909 besläktad med barockteaterns stora moraliska illusionsdramatik, med existentiella teman som skuld, straff, ånger, förlåtelse, frälsning eller fördärv i fokus.
Lilioms moderna men ödesmättade berättelse om kärlek, våld och arbetslöshet blev också snart bearbetad både till film och radioteater, som trollade med berättelsens uppdelning i det jordiska livet och räkenskapens timme i det hinsides.
Det handlar om antihjälten som återsänds till jorden för att göra en god gärning i sista stund.
Mest känd är Rodgers och Hammersteins bearbetning till musikalen, Carousel, som i den amerikanske versionen från 1945 koreograferades av danspionjären Agnes de Mille, medan den mer framgångsrika brittiska versionen gavs genom åren ända till 1990-talet i både England och USA i koreografi av Sir Kenneth MacMillan.
Christopher Wheeldon som är huskoreograf för New York City Ballet hyllade 2002 Rodgers och Hammersteins musik med enaktaren, Carousel (A Dance).
Nu har Hamburg Ballettens amerikanskfödde chefskoreograf John Neumeier emellertid tagit Lilioms Romeo och Julie-aktiga tragedi under kärleksfull behandling och befriat den från Rodgers och Hammersteins musikal-universum och gjort den till en helaftonsbalett med helt ny musik av den välkände franske jazz- och filmmusikkompositören Michel Legrand (som förresten fyller 80 år den 24 februari).

Det är också ett storslaget musikaliskt scoop att både Hamburgfilharmonikerna bjuder på ödesmättat klassisksymfonisk musik från orkesterdiket och NDR Bigband (Den nordtyska radioorkestern) ger prov på fullt blås från det övre etaget av Ferdinand Wögerbauers kulört upplysta, minimalistiska tivoli-scenografi. Härifrån kan man se nöjeslivets mer swingartade dansteman.
Båda orkestrarna dirigeras av Simon Hewett som har en formidabel överblick av det hela. Det är fullkomligt sublimt!

Neumeier har flyttat fram själva handlingen till 1930-talets USA med depression och oändliga arbetslöshetsköer i skarp kontrast till tivolits maniska förlustelser med ballonger och karuseller tillsammans med en en hop cirkusclowner, akrobater, kinesiska jonglörer, orientalska haremsdamer och tivolibesökare, som kastar sig ut i avarter av tidens energiska dansmanier i allt från charleston, tango och cha-cha-cha i skenet av de kulörta lyktorna,
Og midt i dette overgearede hurlumhej spiller den snygga karruselpassaren Liliom eggende med musklerna och råmar av virilitet, så att alla varelser av honkön stönar av lycka och flockas i beundrande svärmar omkring handjuret i svarta läderbyxor med svettdrypande bar överkropp och överarmar i klass med en hamnarbetares.

Carsten Jungs Liliom låter sig villigt spisas av den sexuellt svultna karusellägarinnan (den glupska Anna Polikarpova), som inte desto mindre avskedar honom på fläcken, när hon upptäcker att han är förälskad i servitrisen Julie (gästdansande från Royal Ballet Alina Cojucaru).
Som arbetslös växer Lilioms frustration till en okontrollerbar vrede. Han ger sin julie en örfil och han lockas ut i kriminalitet (av Lloyd Riggins som farlig manipulatör) och begår slutligen självmord i desperation över sin hopplösa situation och efterlämnar sålunda sin gravida käresta utan far till barnet, som i Neumeiers version visar sig vara en son. En pojke vars uppväxt Liliom följer på avstånd från sitt himlafönster, tills han efter att ha utstått 16 år i skärseldens flammor får chansen att som inkognito återvända till jorden, tillsammans med en Hermes-aktig clownängel (den långbenta och väl balancerande Sasha Riva) med svävande vita ballonger, som redan i balettens prolog har skvallrat om det hopplösa i kärleksprojektet.
Den unga sonen har emellertid utvecklats till en bitter och trotsig tonåring som missförstår den vänlige mannens omfamning, varför faderns och sonens möte är dömt att misslyckas.

Som den garvade teatermagiker som John Neumeier är (han fyller 70 år den 24 februari), pendlar han drivet och effektfullt mellan det kalejdoskopiska och det intensivt innerliga, mellan absurd humor, patos och sentimentalitet.
Just denna växelverkan mellan olika kontraster gör att de känsloladdade scenerna verkligen berör på djupet, utan att svämma över. Neumeier vet precis hur kärlekens många aspekter kan skildras i dans, i gestik, et blick och en smekning.
I det mirakulösa mötet mellan Carsten Jungs maskulina och självmedvetna Liliom och en nästan Madonnaliknande Aline Cojucaru som Julie, som vänligt bortser från alla hans yttre attityder och visar honom vad äkta kärlek är; en kärlek som får luft under vingarna, när han virvlar runt med henne i en rad höga lyft. Men också som en dubbelbottnad skildring av den på en och samma gång omöjliga och odödliga kärleken; den outsläckliga längtan efter att få räcka sig ut och nå fram till en annan människa.
Det är rent hjärtskärande att få se kärlekens ritualer visas upp igen i slutscenen i form av smekningar och kyssar; ouppnåligt, som i minnet eller som en glimt av en ängel – för Liliom försvinner för alltid och lämnar Julie ensam på parkbänken, ensam men ständigt drömmande.

Liliom uppförs igen 28 juni 2012.

Marbrit Hjelmsbo