Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Alceste som äktenskapsdrama

2012-01-21

Fakta:

Namn: Alceste
Regissör: Christof Loy
Musik: Gluck
Plats: Det Kongelige Teater, Gamle scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk/

I sann upplysningsanda vädjar kompositören Gluck och hans
librettist Calzabigi till publikens sunda förnuft genom att ta bort
operans förstelnade konventioner. Samtidigt för de fram körens
betydelse i dramat . Precis så som det sker i Alceste som nyligen
haft premiär på Det Kongelige teater i regi av Christof Loy.
Verket hade sin urpremiär i slutet av 1700-talet då kvinnas roll
i samhällsutvecklingen debatterades. Inte underligt att Euripides
skarpa och kompromisslösa skildringar av det kvinnliga psyket där
körens roll var att följa hennes sak kom väl till pass som förlagor.
Av alla hans kvinnodramer har Medea och Elektra blivit de mest
seglivade och t.o.m. använts av kvinnorörelsen så sent som på
1970-talet.
Liksom alla dessa handlar Alceste om livet, döden, friheten och
kärleken, guden och nåden men också om kvinnans eget ansvar i
förhållande till sin närmaste omgivning. Men också om hur hon skall
lyckas finna sin plats inom ramen för en ny framväxande
samhällsmodell. Samtidigt som kvinnans roll under 1700-talet var
underordnad mannen så intresserade redan förhållandet mellan de båda
könen både dramatiker och kompositörer.
Roy har fört fram handlingen till vår egen tid och låter i stället
dramat utvecklas till ett modernt äktensskapsdrama där man saxar sig
fram till en uppgörelse där de båda parterna finner varandra. Till
hjälp för denna happy end har paret Admetos – Alcestes inte bara barnen
utan också folket som utgör den stora kören.
Denna består av en skara halvvuxna barn som verkar ha tröttnat på
att leka med nallebjörnar, dockor och el-bilar som de kastar runt med
utan större intresse. Deras rörelsevokabulär verkar ömsom avig och
kantig, ömsom mera naturlig. Som om de inte visste vilken roll de hade
att spela. Övergivna som de är åt sig själva.
Operan börjar med att man meddelar folket att kungen Admetos sista
timmar är inne.
Folket vänder sig till Apollon med bön om hjälp men
denne kräver att någon skall offra sig för att kungen skall överleva.
Drottning Alceste anmäler sig självmant innan Admetos hinner
tillfriskna. Till körens stora bifall. Tydligt är att hon inte har
varken barnen eller folket med sig. Inte lätt att vara kvinna när man
riskerar bli utstött resonerar Alceste och väljer därför att förkorta
sitt liv inte utan massor av samvetskval. Hennes arior går rakt in i
våra hjärtan samtidigt som körens ståndpunkt förbryllar oss
2000-talets åskådare.
Vad är det egentligen man vill visa genom att hela tiden låta
Alceste bära 1700-talskläder medan alla de andra har moderna kläder?
Barnen i lite trista urvuxna barnkläder i 1950-talsdesign, Admetos i
grå tjänstemannakostym med röd slips som han vant slänger av sig medan
prästen skuttar runt iförd snitsig modern svart kostym hela tiden
bärande på bibeln som om det vore hans dator där han har svaren på allt
som kommer från gudarna där ovan ifrån.
Är det för att visa hur
föråldrad Alcestes ställningstagande kan verka i vår tid? En kvinna
som inte kan finna sig tillrätta i sin tid och som mannen tillsammans
med barnen i slutändan lyckas rädda från psykiskt sammanbrott. Lite
hjärtskärande skall det ju vara när det är frågan om en s.k. opera-tragedi.
I slutscenen befinner sig hela kören i ett öppet rum i fonden där
de samlat alla sina leksaker, liksom vi själva samlar saker på våra vindar.
Framför dem sitter Admetos och Alceste och stirrar in i denna
cirkusmanege där både skräck och glädje framkallas. Kanske allt är en
lek? Livet, kärleken och allt det andra som vi plågar oss själva för
att komma loss från? För tränger man under ytan så hittar man
explosivt sprängstoff som också känns angeläget idag.
Alceste i den
här versionen är ett ambitiöst försök att förnya operan. Sådana behövs
det mera gott om idag.

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser