Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

En lysande Onegin

2012-01-17

Fakta:

Namn: Onein
Koreografi: John Cranco
Musik: Tjajkovskij
Ensemble: Ballet national de l'Opéra de Paris
Plats: Palais Garnier, Paris
» http://www.operadeparis.fr/

Det kan hända att denna afton var den mest fascinerande hittills på Palais Garnier sedan början av säsongen. Kanadensiske Evan McKie ersatte i sista stund den skadade Nicolas Le Riche i titelrollen i John Crankos balett efter Pusjkins versroman. Men extremt kort repetitionstid tillsammans för att lära in koreografen som innehåller många svåra och spektakulära portéer, lyckades det ändå för dansaren (som är solist vid Stuttgartbaletten och har tränat vid det som kallas The Kirov Academy i New York och John Cranko-skolan i Stuttgardt) och hans partner Aurélie Dupont att bjuda på en verklig stjärnstund.

McKies Onegin stod för den rätta blandningen av melankoli, arrogans och illavarslande romantik. När han kommer till systrarna Larins hus på landet, visar han inget annat än förakt inför allt som skiljer sig från det mondäna S:t Petersburgslivet.
Medans hans vän Lenskij och Olga (Josua Hoffalt och den otroligt oförvägna Myriam Ould Braham) betygar varandra sin kärlek, är han nedlåtande och avståndstagande.
Denne mörke och lidande främling fångar den förlästa Tatjanas intresse. Deras omfattande pas de deux, med ett illavarslande stråk, låter ana den förestående faran.
Den unga flickan förklarar honom helt naivt sin kärlek i ett brev. Hennes dröm-pas de deux står för fullödiga förhoppningar om ett intensivt kärleksdrama, den totala motsatsen till Lenskijs och Olgas lättsamma duett.
Dagen därefter, under Tatjanas födelsedagskalas, ignorerar Onegin henne helt kallsinningt och avfärdar henne genom att riva sönder brevet mitt framför ögonen på henne. Dessutom, bara för att ytterligare provocera, börjar han istället uppvakta Olga. Den sårade Lenskij utmanar honom på duell som för hans del får dödlig utgång och blir fatal för det fortsatta livet för samtliga.
Tio år senare återvänder den desillusionerade Onegin till S:t Petersburg efter år av kringflackande. Han anländer till Prins Gremins bal, vars hustru visar sig vara ingen mindre än Tatiana, numera en aristokratisk skönhet.
Plötsligt inser han att hon är den enda kvinna han någonsin har älskat, skriver han till henne för att berätta detta.
Deras sista möte är en hjärtskärande uppgörelse då hela dramat når sin apoteos. McKies Onegin är nu helt förvandlad och totalt tillintetgjord kastar han sig för Tatjanas fötter, vilket ger Aurélie Dupont chansen att spela upp hela sitt register av passionerad tragedienne. Varje steg i koreografin andas ånger och kärlek. Trots att hon medger att hon aldrig har slutat att älska honom avfärdar hon honom för att visa sin make respekt och blir sålunda till sinnebilden för den perfekta ryska kvinnan. Hon uppbådar sina sista krafter, för att hindra sig från att ge efter, river hon sönder brevet och ber honom att ge sig av, hon springer efter honom bara för att hejda sig och låta undslippa ett tyst desperat skri som får publiken att tappa andan.
Det är ingen tvekan om att John Cranko själv som alltid ville att hans dansare under inverkan av sina egna personligheter tog sina rollfigurer, skulle ha uppskattat denna minnesvärda tolkning.

Simona Gouchan

Fler Föreställningar

Annonser