Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 21 oktober 2020

Cinderella i bästa Hollywoodstil

2012-01-10

Fakta:

Namn: Cinderella
Koreografi: Ruolf Nurejev
Ensemble: Parisoperans balerr
Plats: Opera Bastille, Paris
» http://www.operadeparis.fr/

Nurejevs Cinderella (Askungen) är innevarande spelårs stora festivitet för Parisoperans balett. Långt ifrån den traditionella berättelsen har den här baletten, som spelats för 100:e gången under innevarande säsong fått en inramining från 30-talets Hollywoodera.
En kolossal produktion med mycket glitter och extravaganza som skapades 1986 under Nurejevs tid som konstnärlig ledare för Parisoperans balett (1983-89). Detta var också under den tid Sylvie Guilhem var kompaniets stora stjärna och koreografen själv dansade till och med Askungens goda fe och gudmor, en roll som i den senaste versionen istället dansas av en Groucho Marx-liknande producent.
De fula styvsystrarna (en häftig Melanie Hurel den enormt fladdriga Ludmilla Pagliero) är skådespelare med stora förväntningar tillsammans med sin pretentiösa mor (den oemotståndligt dråpliga Stéphane Phavorin), samtidigt som Prinsen naturligt nog blir filmskådespelare.
Medan systrarna förbereder sig inför sina biroller i en film, får Askungen fortsätta att drömma på sitt håll (gestaltad av Aurélie Dupont, som är lika bra i rollen som den golvskurande Askungen som på att gestalta en glamorös filmstjärna)….Men när den märklige producenten dyker upp blir hon ivägskjutsad till filmstudioon i en gigantisk uppblåsbar limousin, som påminner om en pumpa.
Där pågår aktiviteter i ett obarmhärtigt tempo – scenen ur en jättelik King Kong uppsättning, Metropolis, den stora trappan som tagen ur show med Ziegfeld Girls – följer på varandra i snabb takt och i detta sammelsurium möter Askungen en filmstjärna (den unge Florian Magnenet, som saknade Duponts självförtroende och erfarenhet men som väl bemästrade alla svåra adagion och variationer). Alla inblandade i detta Hollywoodsceneri, är fint samspelta, men alltsammans avbryts när klockan slår 12 på natten.
Efter att skådespelaren till slut hittar skådespelerskan – med hjälp av sin skouppvaktning – och ett avslutande utsökt glamoröst pas de deux, så kan de leva lyckliga i alla sina dagar, så väl på som bakom scenen.

 
Den ursprungliga uppsättningen från Opéra Garnier, vinner på att ha flyttats över till den enorma scenen på Opéra Bastille, men tyvärr känns hela uppsättningen helt inaktuell. Den gigantiska kitschiga dekoren är alltför vulgär medan de flesta kostymer i design av Hanae Mori också känns daterade.
Hjältinnans kostym är ganska smaklös medans den manliga balettkåren i silver och blått are helt hänförande när midnattstimmen slår.
Lyckligtvis tillför Prokofjevs musik, lyriskt instuderad av dirigenten Fayçal Karoui, den poesi som verket stundtas saknar.

Simona Gouchan

Fler Föreställningar

Annonser