Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

Petersburgsk Raymonda på Milanos La Scala

2011-12-22

Fakta:

Namn: Raymonda
Koreografi: Marius Petipa
Musik: Glazunov
Plats: Teatro alla Scala, Milano
» http://www.teatroallascala.org/

Baletten vid Teatro Alla Scala i Milano har haft premiär på Raymonda, den mest påkostade premiären i sitt slag på 40 år. Rekonstruktionen av Marius Petipas uppsättning har skett med hjälp av experter från St Petersburg under ledning av balettmästare Sergeij Vicharev.
Redan när Sergeij Vicharev tillsammans med sina vapendragare för 12 år sedan satte upp Törnrosa på Marinskijteatern, vinnlade man sig om att att förändra den enormt uttjatade och föga engagerande klassiska versionen.
I Milano har man gjort på samma sätt: den 3,5 timmar långa Raymonda (som anses vara den vid tillkomsten 80-årige Petipas sista verk och på grund av detta inte är särskilt intressant i de sovjetiska versioner som visas på ryska teatrar) förvandlades till en tredelad action-serie som man uppmärksamt följde, naturligtvis inte på grund av själva berättelsen, men för de många och varierande sceniska peripetierna.
Men det är inget helgerån: man har ”helt enkelt” försökt sätta upp det historiska verket med mesta möjliga exakthet, som i rikliga mått finns bevarat i gamla anvisningar, dekorskisser av tre olika konstnärer samt teckningar av de cirka 500 kostymer som kärleksfullt ritats av de kejserliga teatrarnas direktör Ivan Vsevolodskij.
Scenerier med ceremoniella gester, pantomimscener, grupper av dansande barn och icke-dansad mimgestik, det vill säga allt som i Sovjet ansågs gammalt och slitet och som man utan saknad utplånade, återuppstod på den milanesiska scenen i som ur ett ymnighetshorn:
I hela föreställningen medverkar 90 dansare ur baletten, 65 elever från Balettskolan och 50 figuranter. Effekten av detta är som om Katarina den storas palats vid Tsarskoe Tselo av Rastrelli hade varit avklätt all sin stuckatur och sin förgyllning och utsmyckningar och övertäckt med smutsig färg och plötsligt som i ett slag återfick sin överdådiga praktfulla barockutsmyckning.

Det som ansågs onödigt i Raymonda var överhuvudtaget inte överflödigt – utan detta förstår man inte estetiken och hierarkin i Petipas hovteater. Föreställningen blev i sig till ett ovedersägligt bevis på hur rätt det var att hänge sig en bokstavstrogen tolkning.
Den första scenen pågår i all oändlighet: i det vackert smyckade provensalska slottet hos Raymondas faster sitter damerna och broderar medan trubadurerna framför madrigaler, alltmedan tjänstefolket dansar romantiska danser eller sopar rent med en mazurka – allt i hellånga kjolar som räcker ända ner till golvet och i klackskor.
Tiden kryper långsamt fram som under en kejserlig mottagning eller som i väntrummet hos tandläkaren.
När så plötsligt ballerinan uppenbarar sig i tåskor och tutu, så blir den hett efterlängtade entrén, variationerna och den klassiska dansen till en högsta form av ynnest, en dyrbar belöning till åskådarna som tack för tålamodet.

Eller ta den andra scenen Raymondas dröm (även kallad Le jardin anmée) där hon ser sin tillkommande, riddaren Jean de Brienne, och den förälskade saracenen Abderahman som kommer att kidnappa henne. I sovjetiska versioner koncentreras skeendet kring dessa tre rollgestalter, och man omger dem med annonyma kvinnliga kårdansare.
På den här scenen finns däremot inte ens plats för ett äpple att falla från ett träd. För det första är korsriddaren de Brienne iförd komplett rustning och åtföljd av en rad väpnare, därtill finns ett tiotal levande statyer på socklar med gyllene palmblad i händerna; 12 små fjärilar med vingar, dessutom ett dussin något äldre blommor med kransar på huvudena, ytterligare 12 blomsterskapelser ur balettkåren, dessutom ytterligare sex solister och två förstasolister samt prima ballerinan med sin kavaljer. Och alla dessa människor dansar friskt, och stannar då och då upp i sinnrika formationer, och i den avslutande kodan dansas det som under en formlig häxsabbat: hela baletten är i rörelse och sträcker ut benen i hundratals riktningar och med detta anständiga substitut för cancan tar sig den milanesiska balettruppen igenom Petipas koreografi med glatt mod: de dansar allt omsorgsfullt och jämnt och böjer armarna i de rätta positionerna och håller oklanderligt linjerna. Naturligtvis håller inte balettkåren eller solisterna samma höga klass som de ledande kompanierna i världen. Men det är alls ingen brist utan en del av den inhemska charmen: det känns som om gamla porträtt, undersätsiga, som inte på länge varit spinkiga betraktar oss från gamla fotografier.
En särskild bedrift att utföra är karaktärsdanserna , som man i väst inte lär ut särskilt väl finns i Raymonda i överflöd. Italienarna, till och med pojkarna från balettskolan, gör det hela med klar och tydlig petersburgsk accent, som stundtals såg komisk ut, men som på det hela taget ingav aktning: om vi utesluter de eldiga ungrarna så finns det nog ingen rysk balettkår som gör dem med en sådan lärmästaraktig renhet.

Allra bäst var Abderahman dansad av Mick Zeni både inspirerat ursinnigt och vigt våldsamt. Tråkigt bara att Petipa för 113 år sedan utformade den här rollen för den gamle dansaren Pavel Gerdt, vilket inte ger sarascenen möjligheter dansa ordentligt. Jean de Brienne som genom hela föreställningen rör sig i rustning och kragstövlar, har inte heller så mycket att göra, bara en variation, som alltså dansas av den från Stuttgardt inbjudne premiärdansaren Friedmann Vogel. Han utförde den jämnt och väl, men utan gnista.
Till och med i den glimrande rustningen såg han ganska slätstruken ut, utan förmåga att vare sig spela krigisk eller förälskad.
Men i Raymonda fär det kring själva hjältinnan som det hela rör sig och hon har hela sex stycken variationer att dansa, den ena svårare och vackrare än den andra. Hon har dessutom tre olika gigantiska adagion och lägg så sedan till lika många tekniska coda.
Anatemats svåra parti dansade ballerinan Olesia Novikova, inbjuden från St Petersburg (från Mariinskijteatern men nätt och jämnt på väg att hoppa över till Aleksandrinskijteatern) oklanderligt, såväl tekniskt som stilistiskt.
Knappast någon annan av de ryska stjärnorna skulle kunna så mjukt och smidigt glida ner från tåspetspositionerna, utföra så pass jämna och fixerade avslut av sina steg och att vrida kroppen i så pass behapfulla poser, att hålla sig så väl i ett adagio, att inte lyfta benet högre än de historiskt korrekta 90 graderna. För att inte tala om ofattbara mängder av tåspetsdans som ur ett helt lexikon av alla våra Raymondor: 16 hopp a la entrechat-quatre, som ballerinan utför med perfektion.
Till den grad predantiskt och exakt lyckades den ofelbara Olesia Novikova uppfylla förväntningarna att hon framstod som en avatar, styrd av balettmästare Vicharev.
Men där det fanns behov av att uttrycka personlig vilja och karaktär i mimen i ögonblicken av förälskelse, misslyckades ballerinan Novikova. Uppenbarligen hade hon lättare för att dansa än att mima eller helt enkelt bara gå över scenen.
Beträffande bristen på konstnärlig karisma finns det återigen anledning att gå tillbaka till gamla tider, i recensionerna för 120 år sedan brukade de värderande kritikerna bedöma ballerinan enligt två skilda regler, tekniken för sig och skådespeleriet för sig.

Den italienska publikens reaktioner över att i all ymnighet ha utsatts för en sådan kuriositet som därtill kostat avsevärda summor, var ganska återhållsam: Efter två akter glesnade det betydligt bland de första raderna på parketten. Emellertid gav La Scalas habituéer genom sitt bifall övertygade bevis i på att Raymonda var en publikframgång: vanligtvis erhåller bara operaföreställningar lika stark uppskattning.

Publicerat i dagstidningen Kommersant i Moskva den 13 oktober.

Tatiana Kuznetsova

Fler Föreställningar

Annonser