Till försvar för kulturen

2011-12-18

Att skapa konstverk med religiösa undertoner har som vi vet under
de senaste åren kommit att bekämpas av olika extremistgrupper.
Konstverken är vanhelgande och de hävdar därför rätten att censurera
dem på olika sätt. Till och med hotar de med att döda som i fallet med
Lars Vilks och upphovsmännen till Muhamedteckningarna som ständigt
förföljs.
När Rodrigo Garcìas senaste verk Golgota Picnic nyligen skulle
visas i Paris vid Theâtre du Rond-Point mötte ett stort uppbåd av
katolska extremister upp och försökte på olika sätt stoppa
föreställningen. Men teaterchefen Jean-Michel Ribes försvarar rätten
att visa verket med hänvisning till yttrandefriheten och tillkallade
hjälp från polisen för att kunna försvara sig mot de allt häftigare
attackerna från de katolska högerextremisterna. De lär till och med ha
hotat att sätta eld på hela teatern med hänvisning till när en biograf
förstördes när Scorseses L`Ultimo tentazione di Christ (Kristi sista frestelse) hade sin
premiär 1988.
Men är vi då tillbaks till medeltiden och inkvisitionen frågar sig
den franska pressen. Tidningen Liberation rapporterar via AP att de manifestationer
som ordnades i samband med Garcías föreställning i Paris bara var en i
räckan som det ultrakonservativa katolska Institut Civitas, vars
ledare dessutom öppet uttalat sig för olika högerextremistiska
partier, ordnat under det senaste året.
Hans förföljelse av scenkonstverk startade på allvar i somras under
Avignonfestivalen där han försökte stoppa Castelluccis Sul concetto
di volto nel Figlio di Dio (Om ansiktets koncept hos Guds son).
Som Danstidningen skrev i sitt sista nummer kunde både Garcías
föreställning Muerte y reencarnación en un cowboy (En cowboys död
och uppståndelse) och Castelluccis visas i Venedig utan att de
stoppades. Mycket få lämnade salongen under föreställningarna och inga
extremistgrupper dök heller upp.
Det är nu bara att hoppas att denna franska extremistgrupps våg av
hat kommer att ebba ut av sig själv. Det viktiga är att scenkonsten
fortsätter att skapa nya verk som kan öppna nya horisonter.
Men teaterns roll är den inte att just provocera för att lättare
förstå? Provokationen kan vara lika mycket fysisk som mental på samma
gång som i Garciás och Castelluccis föreställningar. De bibliska
anspelningarna är heller inte nya. Inte bara Shakespeare utan på
senare tid också Beckett hade ju Bibeln som inspirationskälla. Hos
Goldoni är Harlekin en trollkarl som driver med alla och förlöjligar
lika mycket erotiken som makten, kyrkan och pengarna. Varför går detta
inte att göra 2011? Har det politiska och kulturella klimatet
verkligen blivit så annorlunda att man inte längre vågar tala fritt
ut?