Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 29 november 2020

Pulvriserat mörker

2011-12-18

Fakta:

Namn: Grind
Koreografi: Jefta van Dinther:
Plats: Weld, Stockholm
» http://www.weld.se/

De första tio minuterna är en prövning. Utan tvivel för dansaren och koreografen Jefta van Dinther själv, men nu tänkte jag på mig själv. Det är nästan kolmörkt i det nedsprängda betongschakt som är Weld:s scen. Mörkerseende är en underlig sak, man börjar bedöma avstånd och proportioner fel. Märker det, men ögat har svårt att hänga med och korrigera. I det mjukt becksvarta urskiljer jag två kroppar i någon slags kamp, men inser sakteliga att det är en människokropp och ett mörkt bylte, som kunde vara en människa. I något slags skick. I någon slags säck.

Det pågår och pågår. Så småningom ny sekvens med van Dinther mer synlig, han drar och fixar med elkablar, står till slut och låter sin rygg dunsa mot väggen. Om och om igen, snabbare, det övergår i ett slags ryckande som trycker honom allt längre ner tills han ligger ryckande på golvet, allt närmare publiken.

Grind betyder mala, pulvrisera, krossa, trycka till marken. Också slipa och vässa, samt plugga, sprängläsa. Jag slår upp det när jag kommer hem, och, jo, här mals och krossas. Mörkret pulvriseras, och mitt eget seende också.

Musiken av David Kiers och Emptyset är hackig, någonstans mellan monoton-techno och larmsignaler. Ljusdesignen av Minna Tiikkainen är en väv av ljusminimalism och mörkermaximalism.

Men, någonstans, tjugo minuter in i verket – som är ca 45 min – börjar mina associationsbanor mötas: mörkerseglingens osäkerhet och eltortyrens mekanik, Abu Graib-fasor. När man inte kan orientera sig, som i en svart cell. Människobyltet, elsladdarna, de inledande piskrappsljuden faller på plats.

Kanske det inte alls är vad Jefta van Dinther tänker på när han i en flera minuter lång sekvens darrar, skälver, vibrerar med ryggen åt oss. Dansaren/koreografen är här en igångsättare av ljud- och ljusbilder, han själv glider ur fokus till förmån för bilden, ljus och ljudbilden. Där han dock ingår. Ljuset och mörkret dansar, bilden kränger och jag sugs in i den. Liksom besegrad, min inledande skepsis till trots.

Ute på den regnvåta och julglittrande gatan känns det som jag har varit i ett annat land. Och det har jag ju.

Publicerat 16 dec 2011 Expressen Kulturen Scenbloggen

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser