Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 20 oktober 2020

Om den kvinnliga blicken

2011-12-12

Fakta:

Namn: Only when I dance /// Dancing Dreams/ Tanzträume/// Gammal och Dörr
Regissör: Beadie Finzi ///Anna Linsel och Rainer Hoffman ///Mats Ek
Plats: Dansfilmfestivalen "Dancing in the dark" i Malmö och Lund 6-10 december 2011:
» http://www.dansstationen.nu

”Bara de priviligierade vita människorna får dansa klassisk balett”, säger den kvinnliga läraren på dansskolan i Rio de Janeiro i början av Only when I dance, dokumentärfilm i regi av Beadie Finzi. Hon säger det indirekt till eleverna, de unga dansarna Irlan och Isabela, båda svarta och fattiga.
Om inte Irlan lyckas är det stor risk att han hamnar i gängkriminalitet. Om inte Isabela lyckas är kanske mer ”väntat”- eftersom någon svart ballerina hittills aldrig existerat i Brasilien.
Både Irlan och Isabela bor i Rios mest utsatta bostadsområden/favelor och deras enda hopp att lyckas är att bli antagen till någon berömd balettskola i USA eller Europa, tex Schweiz, där det arrangeras internationell tävling i Lausanne.
Beadie Finzis dokumentär visas på Doc Lounge Babel i Malmö som en del i dansfilmfestivalen Dancing in the Dark, ett samarrangemang 6-10 december med Folkets bio i Malmö, Dansstationen Palladium i Malmö samt Doc Lounge Mejeriet i Lund och biografen Kino i Lund.
Till Lausanne reser unge killen Irlan och får chansen att gå vidare, efter att ha visat upp sin danskonst i klassisk balett och rysk avantgardism. Det är en initierad dokumentär som följer killen Irlan på väg mot en osäker framtid med Irlan, hans mamma och pappa, kompisar från dansskolan och läraren, hon som med sin undervisning öppnat dörren för hans begåvning och kompetens.
I dokumentären ser vi lärarens blick som ett aktivt, kärleksfullt seende som genomskådar och utvecklar den kreativitet som de unga dansarna behöver få bekräftad i scenisk gestalning och närvaro.
Isabela och Irlan utstrålar samma slags stolthet när de i koncis, strikt danskonst äger scenen när de gör sina framträdanden. Ändå blir det han som får chansen, sedan hon fått problem med skadad fot alternativt ”övervikt”, en absurditet när man ser hennes smala gestalt på scenen.
I Only when I dance ser vi Irlan i slutet av filmen dansa högt uppe på ett tak, mot New Yorks skyline, han från Rios fattigkvarter, till att bli en av de privilegierade på den internationella balettscenen.
Medan Isabela lär unga tjejer hemma i Rio att dansa.
Om manligt & kvinnligt i hur dröm blir verklighet på dansscen skulle man vilja veta mer om.
Dancing Dreams/ Tanzträume ( 2010) i regi av Anna Linsel och Rainer Hoffman med koreografi av Pina Bausch. Filmen handlar om Bauschs sista uppsättning av Kontakthof, hennes klassiska verk där 46 ungdomar från tio skolor i industristaden Wuppertal övade varje söndag under ledning av två av Basuchs kvinnliga dansare, Jo-Ann Endicott och Benedicte Billiet. De två har samma slags blick som den kvinnliga läraren på dansskolan i Rio, initierad sakkunnig och kärleksfull blick, som får skolungdomarna att öppna dörren till sin egen (dolda) kreativitet och det perspektiv som dans/ kultur kan utveckla som identitetskapande.
Ibland kommer Pina Bausch själv till repetitionerna och med sin blick lyfter hon allt i Kontakthof till maximal intensitet och kreativ kraft. Vi i publiken deltar i arbetsprocessen, ser hur det koreografiska arbetet avancerar, nästan som på lek, dock med Bauschs starka krav på precision, innebörd, närvaro i en ömsesidig dialog mellan den världsberömda koreografen och dansaren – och de unga nyfikna som ännu inte riktigt vet vad det är de söker.
I filmen är det Pinas blick, mer än ord, som leder fram mot den dansföreställning som får en bejublad premiär.
Gammal och Dörr, Mats Eks koreografi 1991 för sin då 83-åriga mor Birgit Cullberg, om en gammal kvinnas ambivalens och turbulens inför minnen och åldrande, ett verk gjort direkt för film, har även den en kvinnlig blick. Birgit Cullbergs blick på sig själv , ifrågasättande och på dansarna Anna Laguna och Yvan Auzely, samt dörrar som blir till livets port.
Dörrar till det förflutna, dörrar man inte vill öppna – eller stänga. Cullbergs intensiva inåtrörelser gör henne liksom till ett levande timglas,som vrider sig runt tidens gång.

Detta ett urval ur det rikt varierade utbud av olika slags film på 2011 års Dancing in the Dark.

Ingela Brovik

Fler Föreställningar

Annonser