Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

En eftersinnande betraktelse

2011-12-09

Fakta:

Namn: Komma rusande
Koreografi: Birgitta Egerbladh
Författare: Sara Mannheimer
Musik: Egerbladh själv, Cauchards dragspel samt Vivaldi och Steve Reich
Plats: Bryggan, Stockholms Stadsteater
» http://www.stadsteatern.stockholm.se/

Birgitta Egerbladh arbetar ofta i stora format. Hela gasklockan i Gävle snurrade runt med hennes poetiska Shakespeare-blandning, Kom ta min hand 2010, den generösa, både roliga och sorgliga Tjechovsträdgården 2004.
Detta år har hennes koreografi för humorgruppen Klungan färdats genom landet: Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter: en subtil och crazyrolig studie i ensamhet, enslighet, blygsel och manlig ordknapphet inramad av tidens jargong.

Men också i mindre produktioner som den makalösa Händelser i hemmet för fyra dansanta aktörer finns det mycket luft i rummet, och i hennes senaste produktion för Stockholms Stadsteaters minsta scen, Bryggan, lyckas hon ge ett scenrum en vidd jag aldrig tidigare sett. Vilken god idé att låta Kajsa Reingardt öppna ett fönster man inte visste fanns, och låta teaterrummet blicka ut över det julpyntade city.

Att upphöja vardagens triviala rörelser till danskonst är Birgitta Egerbladhs signum och just vad hon gör i Komma rusande, ett timslångt stycke dansteater med text av Sara Mannheimer. En hon och en han och drömmarna efter en tvåsamhet som ideligen kommer på skam.

Det är två intressanta aktörer som kompletterar varandra fint. Bernard Cauchard, tidigare Cullbergdansare och numera dansande skådespelare (med dragspelskompetens som ett ess i rockärmen) har en fabulös förmåga att vara träffsäkert komisk med hela kroppen. Hans inledande manliga drullputt med höga tankar om sig själv är flott.

Kajsa Reingardt har en säker rutin för att hantera en fragmentarisk, nästan aforism-artad text. Men mer än en gång tänker jag att texten lägger till ganska lite som rörelsens precisa noteringar redan sagt. Hennes dans, koreograferad för en dansant icke-dansare, är väl genomförd, för övrigt till musik av Egerbladh själv, kompletterad med Cauchards dragspel och lite annat, som Vivaldi och Steve Reich.

”Om jag gör rätt och inte fel kommer kanske det fantastiska som kan komma att komma, att komma”; så lyder ett tema för Komma rusande. Ängslan att inte passa den andra hälften i en relation bär denna uppsättning och gör den rörande, sorgsen och, eftersom det är Egerbladh som styr, spetsad med drastisk humor.

Litet och fint, men inte omtumlande och inte halsbrytande utan en lugnt eftersinnande betraktelse om tvåsamhetens våda.

Margareta Sörenson

Fler Föreställningar

Annonser