Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 22 oktober 2020

Streetsvanar på gatan

2011-12-07

Fakta:

Namn: Svansjön
Koreografi: Fredrik "Benke" Rydman
Musik: Pjotr Tjajkovskij, Adiam Dymott,Salem Al Fakir,Moneybrother,m fl
Ensemble: Graffittimåleri: Daniel "Mr Puppet" Blomqvist, Scenografi: Fredrik "Benke" Rydman, Lehna Edwall Kostym: Lehna Edwall
Plats: Dansens hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Årets danshändelsen har förhandsinformationen kallat Fredrik ”Benke” Rydmans version av Svansjön på Dansens hus i Stockholm. Förväntningarna på att ”Benke”, som hörde till grundarna av Bounce, ska göra om streettricket är enorma.
När Bounce i början av 2000-talet släpptes in på Dansens hus fick hela Sveriges dansintresse en välbehövlig skjuts. Gruppens utvecklade form av streetdans för scenen anknöt till nuet, gjorde rörelsekonsten tillgänglig för många och förmådde med åren även att gestalta en dramatisk linje. Framgångarna bäddade för en efterfrågan även på andra sorters dans.
En liknande kick kan behövas idag.
Bounce tog farväl som grupp förra året, men enskilda medlemmar påverkar fortfarande utvecklingen. Fredrik ”Benke” Rydman arbetar vidare som självständig koreograf. Kan han med Svansjön i elfte timmen rädda det svaga svenska dansåret 2011?

Nja, det vore väl mycket begärt, en enda uppsättning kan naturligtvis inte kan bära den konstnärliga utvecklingen av dansen. Men att presentera en ny, samtida version av klassikernas klassiker och därmed sammanföra förväntningarna från såväl balettälskarna som streetdiggarna är ändå ett spännande försök.

Rydman sätter svanarna på gatan. Inte bara genom att låta dem dansa stilar som har sitt ursprung där, nej i hans version är de unga flickorna prostituerade med duniga pälsar och armar som kråmande sträcker sig mot nästa kanyl. Trollkarlen är deras hallick. Sagans kung, drottning och prins är utbytta mot en familj i överklassmiljö präglad av party. Justeringarna är inte större än att vi känner igen historien och dragkampen mellan ont och gott.

Visst, andra har gjort det förr. Svansjön var inte var någon succé vid urpremiären 1877, sitt segertåg inledde baletten först när Marius Petipa och Lev Ivanov gav den en ny koreografi 1895. Den versionen förhåller sig omdanarna till än i dag, med olika betoningar allt efter tolkning och tid. Mats Ek slog inte bara dansvärlden med häpnad när han presenterade flintskalliga unisex- och barfotasvanar med vinklade fötter 1987. Engelsmannen Matthew Bourne gjorde 1995 alla svanarna till män och Jorma Uotinen lät den vita aktens svanar dansa i en sky av dun i Svansjön2 på Göteborgsoperan 2002. Tidigare i år gjorde Kajsa Giertz för Norrdans en rolig tolkning som satte svanarna i badkar och klonade den unge prinsen med alla sina frågor om livet.

Tjajkovskijs musik har troget bildat basen i Svansjöns dragningskraft genom tiderna.
Även i Fredrik ”Benke” Rydmans version lägger Tjajkovskij grunden, men han har sällskap av ett gäng nya kompositörer. Precis som Rydman bänder och bökar med rörelserna, gör Mario Perez Amigo, Salem Al Fakir, Adiam Dymott och Moneybrother med musiken. De både drar i Tjajkovskij och skapar nytt, allt med ett tryck som mer än en gång sätter bänkarna i darrning.

Rydman vet vad show vill säga, till det fräcka intrycket bidrar i högsta grad Linus Fellboms och Emma Westbergs mäktiga ljusdesign. De bygger upp suggestioner, stämningar och explosioner. Allt i exakt tajming med dansen.

Daniel Koivunens entré som Rothbart lägger ribban. Högt. Koreografi och scenteknik ingår en magisk förening. Koivunen trollbinder verkligen, han dansar som en gud, hur djävulsk hans hallik än är. I Svansjön 2011 är romantiken puts väck men desperationen, särskilt hos de unga kvinnorna, får fullt utslag i dansen.

Robert Malmborgs Siegfried är en överklassyngling med skyggare framtoning än de utlevande kompisarna som drar med honom till kvarteren där röda lampslingor inramar fönstren. I hans möte med Odette dominerar det sköra och såriga. Deras kärlek hinner inte riktigt ta sig, även om Maria Andersson har fin lyster, särskilt i slutet.

Jennie Widegren som Siegfrieds mamma med illgrönt hår är mer på jakt än sonen, men så är hennes make också en träig leksakssoldat. Fredrik ”Kaos” Wentzel tar igen det med besked i sin andra roll. Som Narren är han ett koreografiskt fyrverkeri och får inte minst demonstrera dagens ”ballerinaprov”. Istället för 32 fouettépiruetter gör Wentzels narr en imponerande headspin som aldrig tycks ta slut.

Fredrik ”Benke” Ryman visar medvetet vad han utgår från. I rörelserna förhåller han sig till den klassiska förlagan men återger dem i sin egen stil. Scenografin är en lek med gamla kulisser – och där skjuter han in dagens grymmaste catwalk.

Sammantaget blir Svansjön en respektfull vitamininjektion. Inte revolutionerande, men en dansfest som med energi och kraft tar spjärn mot traditionen och prövar den på nytt.

Spelas på Dansens hus i Stockholm t o m 5/2 2012.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 6 december 2011.

Lis Hellström Sveningson

Fler Föreställningar

Annonser