Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 26 november 2020

Ny och spännande saga i tittskåpsteater

2011-12-07

Fakta:

Namn: Svansjön
Koreografi: Fredrik "Benke" Rydman
Musik: Pjotr Tjajkovskij, Adiam Dymott,Salem Al Fakir,Moneybrother,m fl
Plats: Dansens hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Den nya Svansjön handlar om ont och gott, om drogers förbannelse och om kärlek som kan övervinna nästan allt. I fredags var det premiär för Svansjön som vi aldrig sett den förr, på Dansens Hus i Stockholm. Nancy Westman såg ett dansverk som vibrerar – utan en enda svan men med färg av Tjajkovskij och Bounce.

Det är precis som sig bör Tjajkovskij som får inleda i klassiskt Svansjöstuk, inför djuprött sammetsdraperi – det var länge sedan de tygsjoken användes på Dansens Hus men det är en passande början på kvällens föreställning.

Och sedan bjuder koreografen Fredrik ”Benke” Rydman och hans gäng på fullt ös på alla plan: dansant, musikaliskt, scenografiskt, ofta med färgspel som nästan bländar, vibrerar först i svart, sedan i grällt gult, skarpt grönt, lysande cyklamen, flammande rött – och så en aning vitt och så mer svart, förstås. Kostymerna är knäppa och underbara och scenografin grymt effektiv. Det är sällan man ser digital teknik, som ju erbjuder oändliga kreativa möjligheter, så smart använd, inte minst när det ska göras många förflyttningar på kort tid mellan olika miljöer! Här behövs inte tre pauser för att dra från slott till sjö till bordell till svandunsomsluten slutscen – energin får flöda fritt i 80 minuter, det är bara att hänga med.

Precis som den klassiska Svansjön, som skapades i sin långlivade version i slutet av 1800-talet av ryske tonsättaren Peter Tjajkovskij och librettisten Lev Ivanov, innehåller den nya Svansjön fyra akter. De utspelar sig delvis på ett slott, berättar om en vilsen prins vid namn Siegfried, en mor som vill trygga en plats i maktens och härlighetens centrum via lämpligt giftermål för sonen, en manipulativ skurk, en hallick vid namn Rothbart, och så förstås Odette och Odile och ”småsvanarna” som här är rätt slitna prostituerade tjejer. Lägg därtill en narr och ett par polare som leder prinsen på irrvägar – och färden mot okända och farliga mål är igång.

Den klassiska Svansjön sägs vara den balett som är bäst känd av alla dansverk runt om i hela världen. Att den handlar om gott och ont, en malström som väl bara kan leda till smärta, är alltså välkänt för en stor del av mänskligheten. Kvinnorna är förstås objekt, framför allt i den ursprungliga sagan. Möjligen är drottningen ett undantag. Hon driver handlingen framåt men är samtidigt ingenting i sig själv sedan maken dött – hennes framtid hänger på sonen.

I Svansjön á la Rydman må kvinnorna vara offer på olika plan – som dekorativa bihang och tänkbara prinsgemåler eller som drogberoende fnask – men här får de ändå ta för sig på ett sätt som är befriande. De har ju också alla skäl i världen att göra det. Ambra Succi och Jennie Widegren, kollegor till Fredrik ”Benke” Rydman i nedlagda Bounce, har ju varit medskapare förr och även om de inte är det i samma grad här, syns det och känns det att de inte bara nigit och sagt ja till order – de har lagt sina egna kreativa förmågor i dansen som vi nu bjuds på.

Detsamma vågar jag påstå gäller de övriga i den tiohövdade ensemblen. Prins Siegfried, till exempel, må verka velig, men när han som här gestaltas av Robert Malmborg förmedlas både uppgivenhet, kaxighet, vilsenhet, kärlekslängtan – och sorg. Maria Anderssons Odette och Malmborgs prins visar att det finns andra sätt än de klassiska för ung kärlek att dansas så man rörs till tårar. Rothbart, det vill säga Daniel Koivunen, är diaboliskt grym och fräck så det förslår – hans maktutövning osar av testosteronstinn härskarteknik.

För den som inte så lätt tar sig till en operascen där den klassiska Svansjön dansas mellan varven, föreslår jag ett hastigt besök på Youtube för att bilda sig en uppfattning om varifrån inspirationen till denna version av Svansjön kommit. Där finns precis hur många exempel som helst på prinsar i tights och svanar i tyll och tåspets, och de kvinnliga dansarna är förvisso starka men alla så magra att man blir rädd att de ska gå av. På Dansens Hus scen är kvinnorna robustare och fixar självklart allt det som mixas här. Alla har förmågan att leverera fullt ut i denna egensinniga blandning av street-, show-, musikal- och ”sällskapsdans” från 40-talet och framåt. Hisnande headspins (av Fredrik ”Kaos” Wentzel), popping och locking och allt vad det heter inom hip hop. Tjajkovskijs musik är som alltid fantastisk, också när den inte låter som vi brukar höra den, utan uppbruten och scratchad men med en förunderlig förmåga att blandas väl med det nya som framförs här.

Musiken, ja – det var Tjajkovskijs enastående, mångbottnade musik som satte igång hela processen för nya Svansjöns upphovsman – den och så Mats Ek, kanske man ska tillägga. Fredrik ”Benke” Rydman dansade nämligen för länge sedan i Mats Eks version av Svansjön, skapad 1987. Den förändrade för alltid synen på vad Svansjön kan vara i modern tid och blev en av Cullbergbalettens långkörare. Den allra nyaste Svansjön har också alla förutsättningar att få ett långt och framgångsikt liv.

Svansjön spelas på Dansens Hus i Stockholm till och med 5 februari

Nancy Westman

Fler Föreställningar

Annonser