Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Scumrasket

2011-12-06

Lätt att tänka sig att Sverige befinner sig i utkanten av Europa, och världen. Att det är annat här, fridsammare och mindre hätskt. Den där båten som vi alla sitter i. Ror med lugna fina tag på det stilla folkhemska vattnet.

Det har stämt i vissa avseenden under 1900-talet, med Saltsjöbadsandan i spetsen, men historiskt sett och med accelererande europeisering och globalisering är det dags att vakna. Protesterna mot Valerie Solanas Scummanifestet på Turteatern är i tiden; vi får vänja oss. På samma sätt som den högdragna, för konsten ointresserade och samtidigt klåfingrigt styrande rådande kulturpolitiken är ”osvenskt” global. Ett borgarråd i Stockholm som inviger den nya fina julbelysningen med att göra reklam för en Fox-film; vi borde rodna och bua. Men vi har fullt upp med att begråta gamla människor som hamnat i Caremas vård.

Alla i västvärlden fördömer (med rätta) muslimska fundamentalisters försök att stoppa obekväma uttryck i konsten, men det går betydligt trögare med att se och tyda andra fundamentalisters hot mot konstnärliga uttryck. Reaktionen var i Sverige snabb när det gällde hoten mot Scummanifestet och huvudsakligen ät det en nätmobb som härjar. Kanske det beror på att olika kvinnoorganisationer har viss rutin på lobbying, solidaritetsmarkeringar och raska motdrag.

Romeo Casteluccis scenkonstproduktion Sul concetto di volto nel Figlio di Dio, (Om konceptet gudssonens ansikte) är en europeisk samproduktion med italienska Societas Raffello Sanzio som har turnerat runt Europa. Den har spelats bland annat i Polen, Tyskland, Ryssland, Norge, Grekland, Schweiz och hemma i Italien utan att hamnat i onåd. Det var i Paris på gästspelsscenen Théâtre de la Ville som föreställningarna utsattes för hot och demonstrationer med våld mot publiken. Sju föreställningar genomfördes ändå under polisbevakning, och teaterns chef Emmanuel Darcy-Mota agerade exemplariskt för att skydda såväl artister som publik.

Vilka var det då, som ville hindra Castelluccis föreställning om en åldrande far och hans son som refererar till den kristna guden och hans sons inbördes förhållande? Det var en fransk organisation, l’Agrif, Föreningen mot anti-vit rasism och anti-kristenhet och ”Action française et du Renouvau français” (ung. Handlingsgruppen för förnyandet av det franska), vad vi vanligen skulle kalla främlingsfientlig eller rasistisk extremhöger.
Den yttersta högern i Frankrike ska inte underskattas (inte heller historiskt!) och att det framförallt skulle vara varmt troende katoliker som kände sig kränkta är inte en rättvisande bild av händelserna runt Castelucci. Som dock fortsatt sin turné utan synliga protester på regionala teatrar i Frankrike.

Skräckexemplet i samlingen är förstås Ungern och Nya Teatern i Budapest (Uj Shinhaz) som av stadens politiker fått ny chef och intendent, den senare dramatiker men också grundare av MIEP, (Ungerska partiet för sanningen och livet) som vill verka för den ”sant ungerska själen”. En gammal nationalromantisk dröm börjar vakna om det ”sant” svenska, franska, ungerska. Den är livsfarlig. Historien lär oss hur det gick den gången.

Det är möjligt att protesterna mot Solanas är hovsammare och att de håller sig på nätet. Men det är dags att se hur liknande rörelser växer i vår del av världen, att de är lika svenska som någonting annat. Och hur de använder samma metoder som sin främsta måltavla, muslimska fundamentalister. Att man inte bara vill invända och diskutera, utan stoppa, hindra, tysta.


Margareta Sörenson

Publicerad i Expressen 23 november 2011

Fler Debatt & Krönika

Annonser